Ortnamn på finska
Den finska inflyttningen påverkade ortnamnen i det som blev finnbygderna. Tydligast är det i Värmland där det i dag finns ungefär 7 000 finska ortnamn.
Oreälven vid Noppikoski i Orsa socken, Dalarna. Ortnamnet Noppikoski kommer från finskans nuppi ('knopp, höjd') och koski ('fors'). Foto: Arild Vågen (CC BY-SA).
Fram till 1809 var Sverige och Finland ett och samma land, och finska har talats på olika håll i nuvarande Sverige åtminstone sedan medeltiden. (Den ursprungliga finskan i Norrbotten, som tidigare kallades tornedalsfinska eller norrbottensfinska och som nu kallas meänkieli kan du läsa om på sidan Meänkieli och Ortnamn på meänkieli.) På 1500- och 1600-talen flyttade många finsktalande nybyggare (skogsfinnar) till skogstrakter bland annat i Tiveden, Södermanland, Värmland, Bergslagen, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Medelpad och Ångermanland och senare in i södra Lappland. Här skapades sammanhängande så kallade finnbygder (finnmarker, finnskogar) med en stor finsktalande befolkning.
Tusentals finska ortnamn i Värmland
Den finska inflyttningen påverkade ortnamnen i det som blev finnbygderna. Tydligast är det i Värmland där det i dag finns ungefär 7 000 finska ortnamn, av vilka hälften används i levande tradition. Dessa namn är både bebyggelsenamn och naturnamn.
På andra håll lever de finska ortnamnen framför allt kvar i naturnamnen. Stora sjöar, åar och berg hade ofta namn sedan tidigare, medan andra platser som tjärnar, bäckar, höjder och mossar fick namn först när markerna bebyggdes av de finskspråkiga nybyggarna.
Vanliga ortnamnselement med finsk bakgrund i områdena är -aho 'sved', -lamp ~ -lamm från finskt -lampi 'tjärn', -mägg ~ -mäck från finskt -mäki 'backe' och -so från finskt -suo 'myr, kärr'.
Ortnamn från arkivet
Här hittar du några exempel på uppteckningar av finska ortnamn som finns i våra samlingar med skogsfinskt material. Exemplen är från Östmarks socken i Värmland, och upptecknades år 1966.
Akkalamm
Akkalamm eller Akkalamp är bildat av finskans akka 'käring' och lampi 'tjärn'. På kartan finns endast det svenska namnet Käringtjärnen.
Arkivnummer: ULMA 35755:18.
Hiranstjärnen
Hiranstjärnen ligger vid Hiransberget, där det finns en gammal ödetomt med samma namn.Förleden är bildad av släktnamnet Hiiroinen.
Arkivnummer: ULMA 35755:18.
Nollaberget
Nollaberget innehåller finskans nulla 'bergstopp'. I bergets östsluttning ligger bebyggelsen Nolla, som väl fått sitt namn av läget invid berget. Berget har därefter benämnts efter bebyggelsen.
Arkivnummer: ULMA 35755:18.
Några fler ortnamn med finskt ursprung
Noppikoski (by i Orsa socken, Dalarna) av finskans nuppi 'knopp, höjd' och koski 'fors'.
Pilkalamm (tjärn i Los socken, Hälsingland) av finskans pilkka 'blecka, märke uthugget i trädstam' och lampi ’tjärn’.
Mustagumbuberget (berg i Örträsks socken, Lappland) av finskans musta ´svart´ och kumpu ´kulle´.
Läs mer om finska ortnamn
Länkar
- Institutet för de inhemska språken: Språkkontakt i ortnamn
Länk till annan webbplats. (Språkbruk nummer 1/2015)
Litteratur
- Falck, Albert & Korhonen, Olavi, 2008: Gällivares samiska och finska ortnamn. Gällivare.
- Swedell, Ulla, 2001: Finska och samiska ortnamn i Sverige. Uppsala. (Opuscula Uralica 4.)
- Swedell, Ulla, 2007: Samiskt, finskt och svenskt kulturmöte i ortnamnsperspektiv. I: Namn och mångkultur – flerspråkiga miljöer och kulturella influenser. Föredrag vid Ortnamnssällskapets i Uppsala 70 årssymposium 21–22 oktober 2006. Red: Katharina Leibring, Staffan Nyström & Mats Wahlberg. Uppsala. S. 95–102.
- Swedell, Ulla, 2008: Ortnamnens vittnesbörd om språkmöten i norra Norrland. I: Revitalisera mera! En artikelsamling om den språkliga mångfalden i Norden tillägnad Leena Huss. Red: Ulla Börestam, Satu Gröndahl & Boglárka Straszer. Uppsala. (Uppsala multiethnic papers 50.)
- Wande, Erling, 1999: Finska och tornedalsfinska ortnamn i Sverige. I: Migration och mångfald. Essäer om kulturkontakt och minoritetsfrågor tillägnade Harald Runblom. Uppsala. S. 348–367.
- Wahlberg, Mats, 1991: Ortnamnsförrådet i de svenska finnmarkerna. I: Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 1991. S. 48–69.