Berättelser från Tornedalen

Vi brukade fiska på hösten och våren. Det var på den tiden när min salig far var bomvakt åt flottarföreningen. Då fick jag också hjälpa till ibland.

På våren fiskade vi bara med nät. Jag har aldrig fiskat med not men jag har fiskat med ryssjor här i Mestossuanto. Det var bra fiske och ibland var hela ryssjan full av fisk.

En gång när jag skulle vittja ryssjan så hade jag hela 24 gäddor och flera av dem vägde över två kilo. Och fast jag inte ens fiskat själv så har mina vänner fiskat åt mig. I våras fick jag två femkilos gäddor fast jag inte fiskade själv.

Vi började fiska tidigt om våren, så fort isen gått. Man la ryssjorna på andra sidan älven, i en vik som kallas Wuopio. Wuopion är ganska trång och långsmal. Den har grunda stränder och där lade vi ryssjan vid stranden. Om det fanns is kvar så borrade vi hål och lade tre käppar i ryssjan. Det är viktigt att det finns så pass mycket vatten att ryssjan inte syns. Annars får man ingen fisk.

Det finns ett bra fiskeställe som kallas för Kaihnuunranta som ligger i Wuopions mynning. Den har fått sitt namn efter en person från Kalix (Kainus) som bodde här i en fiskekoja. Sedan finns det ett ställe som kallas Pärkämä nedströms Wuopion, var det fanns en ö. Där bodde fiskaren Pärkämän Pekka.

Det är som om fiskarna kommer så fort vattnet börjar rinna. Vi lade ryssjor på båda sidor och sedan en kieliverkko, ett strutformat nät, mot stranden, under en buske. Därifrån kan fiskarna inte ta sig nån annanstans.

Jag har fått många andra djur i ryssjorna än bara fiskar. En gång fick jag en sjöfågel. Den hade tagit sig in i ryssjan och satt fast i halsen. Jag tänkte för mig själv att tänk om jag får bort fågeln därifrån levande, utan att den är skadad. Och så tog jag tag i fågeln och trädde dess hals försiktigt genom maskorna. När jag sedan släppte fågeln hörde jag ett ljud, vackrare än något ljud jag någonsin hört förut. Det var fågeln som tackade mig för att den kom lös. Senare på kvällen hittade jag ägg som flöt i vattnet. Det var belöningen jag fick för att jag släppte lös fågeln. På den tiden kunde man inte köpa ägg så det var värdefullt att få tag i sådana. Jag kokade ägget och åt upp det.

Min kompis hade ryssjor på andra sidan älven i vikarna och när flottningen var klar brukade vi fiska. Jag tog alltid upp ryssjorna och näten efter fisket för att de skulle få torka. En gång hittade jag ett nät med ruttna fiskar. Det var Martin, min kompis, som hade glömt att ta upp dem. Jag tog upp näten, skakade bort fiskarna och lade näten i båten. Sedan förde jag upp näten på land för att torka dem och sa åt Martin att han skulle komma ihåg att hänga undan dem så att inte renarna skulle fastna i näten. Det lovade Martin att göra.

Efter två veckor var jag tillbaka på samma ställe och döm om min förvåning när jag såg att näten fortfarande fanns kvar. Och i nätet satt det en ren fast i hornen. Renen hade skakat så mycket på huvudet för att komma lossa att han hade som en boll av nät runt hornen. Jag tog fast renen i hornen för att ta bort nätet men då sparkade den mig med klövarna som en ilsken höstren. Jag försökte ta fast renen från andra sidan men den sparkade mig igen. Till slut ilsknade jag till och brottade ner renen på marken och satte mig grensle över den och skar av näten. När jag sedan släppte renen sprang den en bit bort och vände sig om mot mig, bockade och tackade för hjälpen. Ja det händer verkligen mycket i naturen.

Jag har aldrig fiskat med not, men förr i tiden fiskades det med sånt. Det gjordes vid Mestosforsen genom att man kastade ut näten från stranden. Man kan inte fiska med not överallt. Det får inte vara en alltför stenig botten. Där det är sandbotten kan man däremot fiska med not.

På den här sidan är det sand och här finns också en ö där man brukar vara och simma. Det är en sån bra sandstrand och sandbotten. Däremot har jag fiskat med not i Tjutjasjärvi, åt Malmberget-Koskuskullehållet. Där drog vi strandnot många somrar och fick ganska mycket löjor.

Jag har fångat både lax och sik härifrån Mestossuando, nedströms forsarna. Och det fiskas här än idag som det gjordes förr i alla vikar och forsar. Och det räknas laxar i laxtrappan men inte stannar laxen, den simmar ju tiotals mil per dygn.

Jag har också fiskat öring med långrev. Det måste göras direkt efter att isen gått, annars nappar den inte. Och förr i tiden fiskades med juster. Det har även jag gjort, det var inte så svårt. Det ska ju göras i mörker så ser man var fisken finns.

En gång när jag jobbade i Selkäjärvi var jag och fiskade med Adolf Gramner. Vi åkte lastbil till Anttis och där fick vi låna en båt. Vi åkte efter en skogsväg mellan Anttis och Peräjävaara och hade med oss tjärved och fiskeredskap. Vi gav oss iväg med båten även om den saknade åror, den hade i alla fall en lång stör.

Dessutom läckte båten så att Adolf hela tiden fick hålla på att ösa den. Nåväl, vi stakade oss över en gång. Vattnet var så klart så man skulle ha kunnat se en nål i det och botten var belagd av stenar som var som små potatisar. När vi kom tillbaka såg vi att någon hade lagt ett laxnät där det fanns en lax. Jag sa skämtsamt till Adolf att, vi tar den där laxen för vi kommer ändå inte att få någon. Men det gjorde vi inte. Byn var synlig och folk skulle ha sett oss när vi kom tillbaka stranden.

Jag bättrade istället på tjärveden och så stakade vi oss över en gång till. Då tappade jag tjärveden i vattnet och fick hoppa i för att få tag på den. Men laxarna blev så rädda så de simmade snabbt iväg, både en två och tre laxar.

Till slut fick jag en lax på justret men då tyckte Adolf att jag skulle släppa den ifall polisen kom. Men jag behöll fisken och vägde den hemma. Den vägde fyra kilo.

Nedströms forsarna, där var fiskarna brukar stanna till och vila har man också brukat sticka fisk men då gäller det att veta hur djupt vatten det är så att fisken inte hinner smita.

Jag har fångat mycket öring med långrev i Mestossuando och så har jag hört om sådana som fångat fisk med krok eller med håv.

Transkribering av Inga-Britt Uusitalo, 2017

En gång när vi var på flottning i Saivonkoski, som är en sån eländig fors, fylldes båten med vatten.

Den hädangångne Johan Petter Lantto (här kallad Jonne/Jonnevaina) var i mitt lag som forsbåtsman. Han brukade vara styrman hos oss och det var han även denna gång.

Jag fick i uppdrag, att med mitt flottarlag, tömma Nedre Kurkkio för där fanns en timmersvans. Samtidigt skulle vi få i väg timret som fanns vid bron över Narkån.

Vi gjorde allt klart i Kurkkioforsen och jag sa till Johan Petter/Jonnevaina att det finns så stora forsar i Tammerkoski, att det kanske vore bäst om vi delade upp oss i två lag. Jag erbjöd mig också att ta med mig några yngre män och promenera längs efter älvstranden. Dessutom tyckte jag att båten var alldeles för liten till det antalet flottare som vi var, 11 man.

Men Johan Petter insisterade på att vi kunde ta forsbåten, pikilaiva, eller tjärskeppet som vi kallade den för. Båten var tungstyrd och jag befarade att vi skulle drunkna. Men Johan Petter tyckte att jag skulle sluta svamla och sätta mig i båten så att vi fick jämn tyngd i den. Och så fortsatte han att prata. Fritjof Kalla/Kallan Friiti satt i fören av båten och höll utkik efter stenar och andra hinder. Plötsligt såg jag en stor sten som stack upp från vattnet och jag sa till Johan Petter att han skulle se upp för den. Johan Petter sträckte på sig för att se stenen och då small båten i stenen på höger sida.

Fritjof Kalla /Kallan Friiti satt och lyssnade på Unos prat och glömde att hålla uppsikt. Visserligen skyllde han ifrån sig och sa att han fastnade med åran i en sten men det var inte sant. Han slarvade helt enkelt och glömde att hålla uppsikt!

Vi satt efter kanterna och jag minns att Eino Palo och Uno Karkea satt mitt emot varandra. När båten sjönk alltmer skrek salig Isaks Hugo, som redan satt med baken i vattnet, ”Lyft upp mig! Lyft upp mig!”. Han ville att Eino skulle ta honom i handen.

Jag satt i båten i fars lånade stövlar, av storlek 45 och spanade in mot stranden och tänkte att nu måste jag ta mig in mot stranden. Nu var det hög tid att se ut ett lämpligt ställe att ta sig i land på ifall båten sjönk.

Vattnet steg allt mer i båten och fyllde mina stövlar och jag letade efter ett lämpligt ställe, en buske som jag kunde gripa tag i och sedan hoppade jag påklädd i vattnet.

Salig, Robert Grape/ Krapin Roopevaina, satt också på kanten i fören och han såg vad jag tänkte göra. Jag hoppade i och trycktes upp mot stranden av vågorna, så jag behövde inte ens simma.

Salig Lehto tog sig till stranden efter mig och en efter en hoppade de andra männen i. Johan Vinsa/Vinsan Jussa klagade högljutt. Han var förstås chokad och dessutom kunde han inte simma.

Där fanns en sandbank, på samma ställe där den alltid har varit och där hamnade Johan Vinsa. Han var en ganska långsmal man och han ställde sig upp raklång i vattnet medan jag räckte honom min hand och drog upp honom. Väinö Mikko/Mikon Väinö satt och höll fast i en björk ock skrek som en galning. Han var också chokad och försökte simma motströms men det gick inte.

Lehto skrek då åt Väinö, ”Vad skriker du för där i björken pojke? Kliv ner från därifrån och sluta skrik! Ser du inte att alla andra redan tagit sig till stranden?”

Fritjof kom sist av alla, han ville inte lämna båten, utan han såg båten som en trygghet. Till slut var i alla fall alla på land. Alla utom våra ryggsäckar. De guppade omkring i vattnet med provianten som skulle räcka för hela flottarfärden.

Jag märkte när jag gick där på stranden att det fanns ett båtupplag med en treplatsbåt, längre nerströms och så bestämdes att jag skulle hämta båten och tillsammans med Fritjof skulle vi ro ut och plocka upp ryggsäckarna.

Men Fritjof var inte tillräckligt stark för att lyfta upp ryggsäckarna. Han var liten och klent byggd och de blöta ryggsäckarna var tunga. Lehto blev då arg på Fritjof och grälade och skrek på honom. Han skyllde på Fritjof för att båten gått på grund och det gjorde förresten alla vi andra också.

Och nu orkade alltså Fritjof dessutom inte få upp ryggsäckarna ur vattnet! Fritjof tog mycket illa vid sig och alla andra satt på stranden och lyssnade.

Till slut var i alla fall alla ryggsäckarna upplockade och vi skulle göra upp en eld på stranden. Men då hade vi glömt tändstickorna!

Pär Mikko/Mikon Pääri hade kommit för att titta på flottningen tillsammans med en kamrat och vi bad dem springa iväg till Kurkkio, som inte var alltför långt bort, för att hämta tändstickor. Pojkarna sprang så snabbt till Kurkkio efter tändstickor att vi precis hann plocka ihop ved till en brasa. Sedan kunde vi torka våra blöta kläder.

I efterhand förstod folk förstås att båten med Johns lag/Jonnen laaki, med elva man ombord, hade gått på grund, fast killen som sprang efter tändstickorna från Kurkkio aldrig erkände att han sagt någonting.

Men folk hade svårt att förstå att vi inte hade torra tändstickor.

Lantto bytte senare ut Fritjof från fören i båten mot Lehto och då uppstod en stor konflikt dem emellan.

Transkribering av Inga-Britt Uusitalo, 2017