Jiddisch – den felande länken i germansk ordföljdshistoria

Jiddisch har ett unikt ordföljdsystem med rötter i de germanska forndialekterna. Anledningen till att systemet bevarats i just jiddisch är förmodligen den täta kontakten med olika slaviska språk.

Gammalt papper med text på jiddisch.

Jiddisch har en meningsuppbyggnad som är unik för de germanska språken. Bönboken från Worms i sydvästra Tyskland är från år 1272 och innehåller den äldsta sammanhängande meningen på jiddisch (skriven med rött bläck inuti bokstäverna).

Unik meningsbyggnad

I den germanska språkfamiljen utgör jiddisch ett slags typologisk länk mellan de nordgermanska språken (där exempelvis svenska ingår) och de västgermanska språken (där exempelvis tyska ingår). Jiddisch har en meningsbyggnad som är unik för de germanska språken, och denna är bevarad från ett grammatiskt system som en gång var gemensamt för de germanska forndialekterna. När språken sedan utvecklades i en västlig och en nordlig gren försvann detta system från alla språk utom just jiddisch.

VO-språk, OV-språk – och jiddisch

Skillnaden mellan jiddisch och övriga germanska språk handlar om hur objektet i en mening placeras i relation till ett infinit huvudverb. Med infinit huvudverb menas ett verb som behöver stå tillsammans med ett hjälpverb.

Germanska språk kan vanligtvis delas upp i OV-språk och VO-språk. Språk där objektet (O) kommer före det infinita huvudverbet (V) brukar kallas för OV-språk, och språk där objektet kommer efter verbet kallas för VO-språk. Svenska är ett VO-språk medan tyska är ett OV-språk:

  • Jetzt habe ich dich (O) gesehen (V).
  • Nu har jag sett (V) dig (O).

Alla germanska språk utom jiddisch är antingen ett VO-språk eller ett OV-språk. Men i jiddisch går det att använda både den tyska ordföljden (OV) och den svenska (VO). Dessutom finns en tredje ordföljd där ett av de två objekten föregår och ett annat kommer efter verbet (alltså OVO). Här kan du se hur en mening ser ut på svenska och på tyska och hur den kan varieras i jiddisch:

Svenska:

  • Maks har gett Rifke boken (VO)

Tyska:

  • Maks hat Rifken das Buch gegeben (OV)

Jiddisch:

  • Maks hot gegebn Rifken dos bukh (VO)
  • Maks hot Rifken dos bukh gegebn (OV)
  • Maks hot Rifken gegebn dos bukh (OVO)

Forngermansk meningsbyggnad

Sättet som jiddisch kan variera ordföljden på var en gång gemensamt för de germanska forndialekterna. När de germanska språken utvecklades i en västlig och en nordlig gren försvann gradvis detta språkdrag från alla germanska språk utom just jiddisch. Anledningen till att jiddisch bevarat detta gamla grammatiska system är troligen att jiddisch haft sitt huvudsakliga utbredningsområde på slaviskt språkområde i centrala och östra Europa och därför varit i lång och intensiv kontakt med talare av något slaviskt majoritetsspråk. Och till skillnad från de germanska språken tillåter de slaviska språken såväl VO- och OV- som OVO-ordföljd.

Handritat karta över Europa.

Historisk karta över jiddischtalande områden i Europa. Det judiska bosättningsområdetbildar ett parallelltrapets mellan städerna Riga, Warszawa, Odessa och Rostov.

Varför försvann då denna möjlighet från övriga germanska språk? Förmodligen för att det var enklast så. På grund av andra grammatiska mönster i de germanska språken blev det enklast att hålla sig till en regel i det här fallet. Men faktum är att även de germanska språken tillät viss variation ganska långt fram i tiden. I en svensk 1500-talstext hittar man till exempel denna mening: huad han och thet wille seia (’om han också det ville säga’). I nutida svenska är det mer naturligt att använda ordföljden: om han också ville säga det.

Läs mer om jiddisch och germansk ordföljdshistoria

I artikeln Jiddisch – den felande länken i germansk ordföljdshistoria Pdf, 253.4 kB. berättar språkforskaren Erik Magnusson Petzell mer om meningsbyggnad i jiddisch och andra germanska språk genom tiderna.