Finska språket

Finska är ett finskt-ugriskt språk, och språkgruppen som finska tillhör kallas för östersjöfinska språk. Finskans närmaste släktspråk är meänkieli, som talas i norra Sverige, och kvänska, som talas i norra Norge. Andra släktingar är estniska, samiska och ungerska.

För en svensk kan det finska språket verka obegripligt. Det beror på att finska och svenska inte är släkt. Svenska är släkt med engelska och tyska, vilket går att se på ordförrådet. Eftersom finska hör till en annan språkfamilj, de finsk-ugriska språken och vidare uraliska språk, finns det många skillnader just på ordnivå.

De ursprungliga orden, som är gemensamma för många uraliska språk, är väldigt gamla. De är basord som man har haft behov av i vardagen, vardagsord som kala (fisk), puu (träd) och vesi (vatten). Med tiden har finskan lånat in ord från bland andra germanska, baltiska och slaviska språk. Över tusen lånord har kommit via svenskan till finskan, exempelvis lasi (glas) och kaappi (skåp). Det finns också finska lånord i svenskan, exempelvis känga (kenkä), pjäxa (pieksu) och pojke (poika). Det internationellt mest kända finska ordet är kanske sauna. Eller sisu.

Skriftspråk och standardisering

Det finska skriftspråket, eller det så kallade standardspråket, skapades på 1800-talet i nationalismens anda. Då uppstod det en tvist om de olika dialekternas ställning i Finland. Till sist bestämde man sig för att kombinera västfinska och östfinska dialekter till ett gemensamt finskt skriftspråk. Samtidigt förändrades samhället så snabbt att man blev tvungen att skapa hundratals nya ord i finskan. Det var till exempel vetenskapsord som behövdes; tidigare hade finska använts mest hemma och därigenom var också ordförrådet vardagligt.

Numera har skriftspråket en fast ställning och det finns en särskild myndighet i Finland, Institutet för de inhemska språken, som har ansvar för språkvård och ordboksarbete på finska. Sedan 1975 bedrivs språkvård i finska även i Sverige, numera av Språkrådet. Där arbetar man med sverigefinska ordlistor, svarar på språkfrågor, håller föreläsningar och kurser med mera.

Språkets struktur

Man skriver finska med latinskt alfabet. Det finska språket har 8 vokaler och 12 konsonanter:

• vokalerna är a, o, u, e, i, y, ä och ö
• konsonanterna är d, h, j, k, l, m, n, p, r, s, t och v

Bokstäverna b, c, f, g, q, w, x, z och å finns alltså inte ursprungligen med i det finska alfabetet, men de används ändå i skriftspråket när man skriver utländska lånord.

På finska betecknas korta ljud med en bokstav, långa med två: pari (par) respektive paarit (bår). Vokaler och konsonanter uttalas långa bara om de dubbeltecknas, dvs. stavas med två bokstäver: jämför kisa (tävling) och kissa (katt).

Till skillnad från svenskan har finskan ord där både vokaler och konsonanter är långa, till exempel muuttaa (att flytta). Det kan till och med finnas tre vokaler i rad. Ett sådant ord är kauan (länge).

Diftonger är vanliga. Det är kombinationer av två vokaler inom samma stavelse, eller del av ordet, vilka uttalas så att den ena glider över i den andra. Diftonger finns i ord som Suomi (Finland), hieno (fin) och yö (natt). Finskan har hela arton olika diftonger.

Ordböjning

Man kan tycka att finska ord är långa. En orsak till det är att långa ljud dubbeltecknas, en annan att orden innehåller mycket information. När man bildar ord på finska sätter man ihop olika ändelser och andra orddelar efter varandra, vilket kan leda till långa ord.

När vi på svenska använder prepositioner för att berätta var något befinner sig, lägger man på finska till en så kallad kasusändelse som meddelar positionen: i trädet heter puussa på finska. Puu betyder träd och -ssa är ändelsen som uttrycker att något finns i trädet. I stället för prepositioner använder finsktalande alltså kasus, som visar hur orden förhåller sig till varandra. Vi använder två kasus på svenska: nominativ (en hund) och genitiv (hundens). Finska använder dem och tretton till, för det finns femton kasus i finska. Färre än tio procent av världens språk har tio eller fler kasus och finska är alltså ett av dem.

Man skiljer inte mellan obestämd form (katter) och bestämd form (katterna) på finska. Man använder inte heller något genus, eller grammatiskt kön, som neutrum (ett) och utrum (en).

Alla verbformer böjs efter person på finska. På svenska säger man exempelvis jag skriver. Om man lämnar bort pronomenet jag vet man inte längre vem det är som skriver. Men verbet kirjoitan på finska uttrycker att jag skriver. Det är -n i slutet som visar att jag utför handlingen. Om det är vi som skriver heter det kirjoitamme. En finsk specialitet är det så kallade nekningsverbet ei, som böjs efter person på samma sätt som andra verb. När man säger mamma vill inte komma heter det på finska äiti ei halua tulla, men om det är jag som inte vill komma minä en halua tulla. Ett sådant nekningsverb finns i högst tio procent av alla världens språk. Många av dem är släkt med finska.

Allt som allt kan man säga att finska ord har åtskilliga böjningsformer. Ett substantiv kan ha drygt 2 000 böjningsformer och ett verb till och med 12 000.

Sverigefinska

Sverigefinskan skiljer sig från den finska som man använder i Finland framför allt just på ordnivå. Det beror på att finskspråkiga personer som lever i det svenska samhället behöver ha finska ord för att kunna prata om typiskt svenska företeelser på finska. Sådana är till exempel opettajan laillistus (lärarlegitimation) och esikoululuokka (förskoleklass). Givetvis finns det fler moderna svenska lånord i sverigefinska än i finskan i Finland, bland annat fiikata (att fika), mobiili (mobiltelefon) och pendeli (pendeltåg). Sverigefinska anses inte vara ett eget språk eller en dialekt, och finskspråkiga personer från Finland och Sverige brukar inte ha svårigheter att förstå varandra.