Olika sorters visor

Från balladen till ändlösa visor – här kan du läsa mer om några olika sorters visor.

Balladen

Den medeltida, eller traditionella, balladen är en lång berättande visa med återkommande refräng (omkväde). Balladen har rötter i medeltiden men förts vidare i muntlig tradition i flera hundra år.

Den handlar ofta om riddare och jungfrur, och utspelar sig i en medeltida miljö. Det är också i det medeltida högfrälset som balladerna har sitt ursprung, även om de snabbt spred sig till andra samhällsgrupper.

Svenskt visarkiv berättar om sex olika kategorier för de medeltida balladerna: naturmytiska visor, legendvisor, historiska visor, riddarvisor, kämpavisor och skämtvisor. Riddarvisan är den vanligaste typen.

Barnvisor och vaggvisor

Barnvisan är en visa som sjöngs för eller av barn. De äldsta barnvisorna är folkliga lekvisor och vaggvisor.

Barnvisor kunde också uppstå genom att barn tog de vuxnas visor och gjorde om dem på sitt eget sätt. I barnvisorna ingår också vaggvisor, vallvisor, ”knärytterivisor”, ramsartade visor och ”ändlösa visor” (visor utan slut, som kan upprepas om och om igen). När pedagogiken växte fram efter förra sekelskiftet skrevs många nya barnvisor av till exempel Alice Tegnér och Anna Maria Roos.

Vaggvisor, eller vaggsånger, är en typ av visor som är tänkta att sjungas för barn när de ska somna eller för att ge tröst och vyssja/vyssa (vagga och nynna spädbarn till sömns). De innehåller ofta små berättelser om djur, särskilda lugnande ord (byssan lull, tussan lulla, vyss lull) och ibland direkta uppmaningar till barnet att somna. Ofta användes en känd melodislinga och texterna improviserades fram i stunden.

Episka visor

Episka visor är visor med ett berättande innehåll, och begreppet kommer från det grekiska ordet epos 'det sagda ordet'. Visan innehåller en beskrivande berättelse och kan ofta ha ett dramatiskt eller tragiskt innehåll.

Den episka visan är mycket vanlig i svensk folktradition, till exempel är många av de medeltida balladerna och skillingtrycksvisorna episka.

Kärleksvisor

Kärlek och förälskelse är ständigt återkommande teman i många olika vistyper. De äldsta och vanligaste folkvisorna är ofta så kallade lyriska visor där framför allt den olyckliga kärleken står i centrum.

Lyriska visor är en slags motsats till de berättande episka visorna. De lyriska visorna saknar berättande innehåll, och uttrycker istället stämningar och känslor. Oftast handlar visorna om olycklig kärlek, men det finns också lyriska visor om årstider, natur och religion.

Ramsor och rim

I folklig tradition är ramsa en dikt i bunden form som ofta bygger på rytmiska uppräkningar, ofta utan någon egentlig mening. Ramsorna har ofta - men inte bara - använts av eller vänt sig till barn. En del ramsor ligger nära de kumulativa kedjesagorna, eller formelsagorna, där man upprepar ramsan och för varje repetition lägger till ett nytt moment.

Bland ramsorna finns till exempel andhållningsramsor, minnesramsor, ramsor för händer och fötter, räkneramsor och uträkningsramsor. Bland rimmen finns till exempel grötrimmen som har sitt ursprung i de gamla måltidsrimmen.

Skämtvisor

Skämtvisor och nidvisor fanns tidigt i den folkliga vistraditionen, redan i medeltidsballaderna finns många visor med komiskt innehåll. De flesta av äldre tiders skämtvisor i Sverige kommer från 18- och 1900-talets insamlingar och uppteckningar av visor i den muntliga folktraditionen.

Humor är ofta en färskvara, och det komiska är tätt kopplat till samtidens rådande normer och föreställningar. För en nutida läsare kan det därför ibland vara svårt att se det roliga i vissa av visorna, men de kan hursomhelst ge oss en inblick i vad våra förfäder har skrattat åt.

Soldatvisor

Soldatvisor, eller beväringsvisor, är visor som handlat om soldatlivet.

Det finns två sorters soldatvisor. Dels de som handlar om soldatlivet men sjungits allmänt, dels de som tillhör soldattraditionen och har sjungits av soldater på fritiden eller under marsch.

Tillfällighetsdikter

Tillfällighetsdikter, även kallat tillfällesdikter eller tillfällespoesi, var populära från medeltiden och framåt (även om de blev mindre vanliga efter 1700-talet). Det är dikter eller visor som skrevs för ett visst tillfälle, till exempel födelsedagar, namnsdagar, begravningar och bröllop. Dikterna kunde vara beställda eller spontant skrivna och lästes ofta av författaren i samband med den aktuella tillställningen.

Tillfällighetsdikten är släkt med personversen - alltså dikt skriven över en person vid ett bestämt tillfälle. I Sverige finns många bevarade personverser, till exempel bröllopsdikter och gravdikter.

Ändlösa visor

Den ändlösa visan tar aldrig slut, utan texten slutar på ett sådant sätt att den kan sjungas om och om igen (”å så vele vi begynnä igen”).