Namnsdagsdikt till Kristina

Till Kristina d. 24 juli 1886

1. Skvätteveckans fredag så låg jag och drömde
Jag drömde jag skulle till Mörkäng gå
Men hur det var fatt, så är’ndet jag glömde
I dag skall jag lära mig bätter förstå

2. Jag vet utav gammalt där finnas ock Stinor
Det är ej blott en, nej jag tror det är två
Förnäm bör jag vara och säga Kristinor
Ej oartig är jag, det bör ni förstå

3. Jag minns ej rätt vad jag nu skulle säga
Jo, Stinadag räcker från morgon till kväll
Jag vet ej så riktigt att orden väga
Men nog törs jag säga att Stina är snäll

4. Jag tror kaffepannan hon kokar och fräser
O, kände jag ångan visst vakna jag förr
Om jag ginge till er väl ingen mig snäser
Men nog om min välmening står vid er dörr

5. Jag kan icke mera än raderna giva
Jag hoppas ni dem icke illa upptar
Det är icke mer än att sinnena liva
Jag ständigt så brukat i alla mina dar

6. Mitt sinne är sorgset och stum är min tunga
Nej enslingen har ingen glädje, ej frid
Jag förr kunnat muntra båd gamla och unga
Nu långt är förfluten den gyllene tid