O, ädlaste morgon när solen upprinner

1. O, ädlaste morgon när solen upprinner
Utöver den fagraste äng
Ty sällare stunder på jorden aldrig finnes
Än då man får tala med sin vän
För liv och ande hava ett begär
När som kärleken uppriktig är
Det är den största rikedom som jorden mig beskär

2. Jag tänkte i världen att lyckan kunna finna
Jag tänkte att i världen komma fort
Jag tänkte att jorden av guld skulle glimma
Men här är en bedrägliger ort
För det vill jag likna då vid mull
Som glimmar likt det rödaste gull
Och hela världen är ju blott av ondskan så full

3. Adjö och farväl du min forntida flicka
Hav tack för varje timme och minut
Jag önskar nu dig både sällhet och lycka
Snart nog skall min levnad taga slut
Men när du kommer då till graven min
Tänk då så här uti ditt sinn:
Här uti kalla graven där vilar vännen min!