Vid stjärnan

En kung och en knekt och en stjärnförare
Som vi oss nu månde framkalla
Samt änglarna tre som ståndar bredve’
Till dem så villom vi gärna se
Men allrahelst till de små barnen
De glädja sig så innerligt
Och säga det är juletid
När som de få se vårän stjärna
Stjärnförarn drager sin stjärna omkring
Så att han både lyser och brinner
Och knekten han är så modig i sitt sinn
Han stampar i golvet och säger:
Förlåt att jag stiger så dristigt härin
För ute är kulit, kallt väder
Jag är så kulen i kroppen min
Ge mej en sup gott brännevin
Kanhända jag blir något bättre
Vi ha ock en Judas som bär vårän pung
Jag tror han är kommen från skogen
En mössa det har han lång som en lur
Och näsan han vetter åt krogen
Han är svart i syna som en morjan
Så han kan skrämma bort alla små barn
När de få se honom skratta

Gustafs kommentar

Sannolikt inte fullständig. God melodi.

357:48 s.147

Fakta

Kategori: Julvisor

Plats: Näshulta socken

Samling: Gustaf Ericssons vissamling

Arkiv: Uppsala

Accessionsnummer: 347:57 s.109