I Rodala socken och Varkenna by

1. I Rodala socken och Varkenna by
Där bodde ett mönster ibland alla
En utvalder flicka med rosenröd hy
Och Rosa det månde hon sig kalla
Hon var väl icke riker uppå penningar och gull
Men hennes hjärta av kärlek var fullt
Därtill ett dygdemönster ibland alla

2. Hon hade knappast fyllt sina aderton år
Sedan hon till världen blev födder
En ungersven kärlek till henne får
Hans namn var berömt och med heder
De lovade varandra med heder och med tro
Att med inbördes kärlek sammanbo
Men världen så många bedrager

3. Sen reste han bort uti främmande land
Sin lycka att vidare bekomma
Räckte åt sin käresta sin trogna hand
Och sade: Var trofast min fromma!
Om jag igenkommer och Herren så vill
Så svar jag med äran: du hörer mig till
Jag älskar ingen högre uppå jorden

4. När skeppet var färdigt att segla sin kos
Och seglen stod spända emot vinden
På landet han lämnade sitt hjärta och sin ros
Och tårarna de runno uppå kinden
Nu får jag avsked taga ag dig min lilla vän
Gud give den dagen vi träffades igen
Det vore mitt nöje uppå jorden

5. Till England han seglade så lyckligt och fort
Och skeppet det ankrade vid London
De vackraste flickor som fanns på denna ort
De kunde ej förtaga hans vånda
Änskönt de engelska flickor voro båd fagra och fin
Så tänkte han likväl på kärestan sin
Han bar henne jämt i sitt hjärta

6. Sitt fädernesland han åstundade se
När han i tre år varit borta
Men under den tiden han skrivit tolv brev
Den kärestan alla ha bekommit
Dem att besvara förgätit hon har
Ty vännen i hjärtat hon hade ej kvar
Hon givit sin kärlek åt en annan

7. Efter det han varit borta i årena tre
Sitt fädernesland han åstunda
I Rodala socken och Varkenna by
Där månde han sin käresta igenfinna
Hennes bröllop det firades med spel och med dans
Men bruden hon bleknade under krona och krans
När som hon sin förra vän fick skåda

8. Hennes ögon de fuktades av tårarnas flod
---
---
Hans tal var till henne sålunda:
Du trolösa vän som har ryggat din ed
Inbillar du dig att ej himlen är vred
För bandet som du haver brutit

9. Ty om jag än reste till yttersta kant
Av världen som Gud haver skapat
Ett sådant kallsint hjärta jag aldrig nånsin fann
Bland vildaste tigrar som vaka om natten
Att sluka de vandrande människor in
De hade dock kärlek till makarna sin
Men hos dig har den alldeles försvunnit

10. Du flyktiga flicka, jag råder eder till
Huru ni er skickar och lagar
Lät gossarna få råda och göra som de vill
I bören dem aldrig bedraga
Var uppriktige i tro och kärleksband
Emot den som en gång givit eder hand
Då bekröna eder sällhet med tiden

11. Nu bliver jag i stillhet och lever uti ro
Och skall ingen flicka mer begära
Men den bör likväl prisas som håller gossars tro
Och vandrar sin värld fram med äran
Dock ett vill jag bedja, det vet jag att du gör
Begråter mitt öde en gång när jag dör
För det nej som jag aldrig har bekommit