Vintersolståndet

Mörkare än så här blir det inte – i dag är det årets kortaste dag. Förr kallades vintersolståndet för starbrak och som alla brytpunkter kunde natten vara laddad med fördolda krafter.

snöigt landskap med lågt stående sol i bakgrunden

Vintersolståndet är den tidpunkt då solen antar sin minsta deklination, det vill säga står som lägst på himlen på norra halvklotet. Då är dagen där som kortast under året. Vintersolståndet inträffar som regel dagarna runt den 21 december. Vid vintersolståndet lutar jordaxelns norra del maximalt bort från solen, vilket medför att det norra halvklotet alltså får sin kortaste dag och längsta natt. På motsvarande sätt står solen som högst på himlen vid sommarsolståndet, som vanligen inträffar den 22 juni (läs mer på sidan Midsommar Öppnas i nytt fönster.).

I våra folkminnessamlingar finns inte mycket material under rubriken vintersolståndet. De berättelser som har knutits till årets längsta natt återfinns istället under rubriker som Tomasdagen Öppnas i nytt fönster., som infaller just den 21 december och Lucia Öppnas i nytt fönster., som i folkliga traditioner länge betraktades som årets längsta natt. Vid tiden för kalenderreformen 1753, innan vi i Sverige införde gregoriansk kalender, inföll vintersolståndet också runt lucia (läs mer på sidan Tideräkning och almanackor Öppnas i nytt fönster.).

Vintersolstånd och starbrak

Att solstånd har med var solen står på himlen att göra är rätt självklart. Lite svårare är det kanske att begripa ett äldre ord för solstånd, nämligen starbrak.

Ledet star eller stad har betydelsen ’stående, stånd’; formen star återgår möjligen på en äldre genitivform stadhar. Ledet brak är besläktat med ord som bräck ’brott, bristning’ (jämför med engelskans break), brott och bryt(punkt). Jämför även med det äldre ordet dagbräckning, ’gryning’. Det handlar alltså om ett brott eller en brytpunkt i tiden för en förändring.

Vintersolståndet sammanblandas ibland med midvintern, vilket helt enkelt betyder ’mitt i vintern’. Midvintern infaller emellertid en bit in på det nya året. Räknesätten är flera och de datum som nämns infaller först på eller efter Tjugondag Knut den 13 januari. I många kulturer firas både midvintern och vintersolståndet med fester och ceremonier. Vårt julfirande är ett exempel.

Lästips

Martin P. Nilsson (1934): Nordisk kultur 21 Tideräkningen. Stockholm

Andreas Nordberg (2006): Jul, disting och förkyrklig tideräkning: kalendrar och kalendariska riter i det förkristna Norden. Uppsala

Ebbe Schön (1996, 2a uppl.): Folktrons år: gammalt skrock kring årsfester, märkesdagar och fruktbarhet. Stockholm

Göran Stålbom (1994): Vintersolståndet: om jul, jord och äring i folklig tradition. Stockholm