Tiburtiusdagen

Tiburtius är inget vanligt namn i Sverige. Men det står kvar i almanackan eftersom det finns gamla traditioner knutna till dagen.

En björn som ligger på en klippa i skogsmiljö, och en björnunge som sträcker fram nosen mot den större björnens nos.

Flera djurparker väljer att visa upp sina björnungar just på Tiburtiusdagen. Här björnar i Kolmårdens djurpark.

Ovanligt namn

Känner du någon som heter Tiburtius? Det är inget vanligt namn i Sverige, enligt Statistiska centralbyrån fanns år 2019 bara 44 personer som heter Tiburtius och knappt ett tiotal hade det som tilltalsnamn. Tiburtius är ursprungligen ett latinskt släktnamn, troligen bildat till det romerska stadsnamnet Tibur (nuvarande Tivoli).

Inledde sommarhalvåret

Att dessa få Tiburtius ändå får fortsätta fira namnsdag den 14 april beror på de mycket gamla nordiska traditioner som finns knutna till dagen. 14 april inledde enligt gammal tradition sommarhalvåret. Motsvarande dag på hösten var den 14 oktober, som i runkalendrarna Öppnas i nytt fönster. utmärktes med ett avlövat träd. Enligt folktron var det också på Tiburtiusdagen som björnen kom ut ur idet. Därför visar man på flera djurparker runt om i landet upp årets nyfödda björnungar just denna dag.

Föreställningar om Tiburtiusdagen

Enligt en arkivuppteckning från Odensåker i Västergötland ”dansa både mygg, myror och ormar” på Tiburtiusdagen. Taket kunde täckas för härefter skulle inga stormar förstöra det, men veden skulle huggas innan Tiburtius för efter den här dagen blev inte virket så starkt.

Linärlan kommer alltid den 14 april, Tiburtius, näranog hurudant det är. Hon har en svart, rund fläck i bröstet. De hade det för sig, då de fick se henne på backen första gången, så skulle linet bli kort. Satt hon högt, t.ex. på en gärdsgårdsstör, skulle linet bli långt.

Berättat av: Karl Andersson (född 1868), Dals Ed, Dalsland (arkivnummer IFGH 5370:30)

Tiburtius var bestämmande av den lämpligaste tiden för sådden. 'Är Tiburtius klar och skär, skall man så när hästen bär, men är Tiburtius våt, skall man torka sin åkerhåt.'

Berättat: År 1931 av Erik Eriksson, Segersta, Hälsingland (arkivnummer 3422)