Petter Katt

I dag kastar Petter Katt sin heta sten i sjön och våren är på ingång.

sol lyser på isig sjö

Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på.

Petrus Cathedratus blev Petter Katt

Broderat porträtt av helgon med gloria i en broderad ram

S:t Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal. Foto: Olle Norling/Upplandsmuseet (CC BY-NC-ND).

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Folklig märkesdag

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt – D.v.s. att om det snöar den 22 febr som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen.

Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926 (arkivnummer LIU453)

Vid Peter Katéd skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.

Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland (arkivnummer IFGH1286)

Den heta stenen får isen att smälta

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is.

Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker (arkivnummer IFGH 4512:12)

Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på.

Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919 (arkivnummer VFF41)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vatnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka räda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än rädningsförsök kunnat vara möjlig.

Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920 (arkivnummer VFF102)

Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård.

Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän (arkivnummer VFF1646)

Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling.

Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän (arkivnummer DAGF1391)