Juldagen

Juldagsmorgonens gudstjänst lockar fortfarande många till kyrkan i ottan. Juldagen, som firas till minne av Jesu födelse, har länge förknippats med stillhet och vila. I dag finns också andra traditioner kring juldagen, som bland annat handlar om att umgås med vänner.

Redan under medeltiden utgjorde juldagen en alldeles särskild dag under kyrkoåret med upp till tre mässor under denna enda dag. Fortfarande lockar juldagens tidiga gudstjänst – julottan – många besökare till kyrkan. Julottan kallas även för morgonrodnadens mässa eller herdarnas mässa. I många kyrkor firas också midnattsmässa, även kallad änglarnas mässa, natten mellan julafton och juldagen.

Juldagen – från vila till umgänge

Juldagen var länge en dag som förknippades med frid, den heligaste av juldagarna, då utomhuslekar och visiter skulle undvikas. Juldagen inleddes med julotta. Inför julottefärden var det en sed att tända ljus i alla fönster så att vägen till kyrkan lystes upp. Hemfärden från julottan skulle ofta ske så skyndsamt som möjligt, med kappkörning med häst och släde. Den som kom först hem troddes ha bäst lycka med det kommande årets skörd. Juldagen i övrigt var en vilodag.

Jag minns att vi skulle upp i otta alla som var så stora att de kunde komma till kyrkan. De minsta lämnades hemma å en äldre fick stanna hemma å se efter dem. Jag minns ännu vad grant det var att se, när ottefararna kom. De hade bloss med sig. När de kom inemot kyrkan så kastade de blossen i en hög. När de for hem så hade de inga bloss, för då var det ljus dag. På hemvägen blev det kappkörning. Den ene ville vara värre än den andre. Det hände att skälmen var ute, medan gudstjänsten höll på, å trasslade till seldon å fimmelstänger för gubbarna. Alla hade brått ut ur kyrkan för att de skulle komma fort hem. Den som kom först hem i byn fick berga in sin gröda först torr å fin.

På middagen fick vi revbensspjäll, potatis och kål. Hela juldagen skulle en vara hemma. En hade inte stort annat att göra än att sova den dagen å se till att folk och djur fick det de skulle ha. Var inte brukligt att en gick till någon stuga förrän på annandagen.

Berättat av: Man född 1862, Värmland (arkivnummer ifgh 3915)

Hemvändarkvällar på krogen

Även i dagens Sverige är juldagen ofta en lugnare dag än julafton. Det finns dock nya traditioner med olika sammankomster och evenemang, så kallade ”hemvändarkvällar”.

Med anledning av flytten har man gradvis tappat kontakten med sina barn- och ungdomsvänner. Dock har jag funnit en mycket god möjlighet att få veta hur livet har utvecklats för mina vänner. Att gå på stadens nöjespalats på juldagen är som att återvända till gymnasieåren. Åter står man där i baren och löser världens alla problem med sina ungdomsvänner.

Jag har funderat mycket över varför man träffar sina vänner denna stora helgdag (…). Juldagen skulle man sitta i stillhet och känna julfriden ty sådan var traditionen. Det var ju t.o.m. så att på juldagen fram till i början av 50-talet var det förbjudet för krogar och danspalats att hålla öppet. Att vara ute och springa på juldagen sågs förr inte med blida ögon.

Man född i mitten av 1960-talet, Skåne (arkivnummer EI 236)

De dödas julotta

I gamla uppteckningar finns sägnen om de dödas julotta. Det fanns en föreställning om att de döda under natten mellan julafton och juldag samlades i kyrkan för att hålla gudstjänst. Många sägner handlar om hur en gumma tar fel på tiden och kommer till kyrkan alldeles för tidigt. Väl i kyrkan märker hon att prästen i predikstolen är en okänd präst och att de andra besökarna är personer som redan är avlidna. Hon skyndar ut, men blir trängd av de avlidna och måste lämna sin schal, som senare hittas i småbitar spridd på gravarna. Det finns också andra versioner:

Det var en gång för många år sedan en bonde i Alleboda i Fridlevstads församling, som körde till sta´n på julaftonen. Han dröjde länge i sta´n och kom inte igen förrän fram på morgonen. När han körde förbi kyrkan, såg han, att ljusen voro tända. Han trodde att ottan var börjad. Han stannade och gick in i kyrkan, men vad fick han se – det var de döda, som höllo otta. Då han fick se det, begav han sig ut. Då han kommit ut, hörde han efter sig ett brakande ljud – de döda voro efter honom. Han skyndade nu in i kyrkväktarens stuga och blev där till morgonen.

Berättat av: Man född 1891, Halland (arkivnummer ifgh 918)