Internationella kvinnodagen

Internationella kvinnodagen har sitt ursprung i en socialistisk kvinnokonferens i Köpenhamn 1910, där man instiftade en dag till stöd för kvinnlig rösträtt. Sedan dess har internationella kvinnodagen uppmärksammats i olika sammanhang, och 1977 rekommenderade FN ett allmänt firande av dagen.

Kvinnlig rösträtt i Sverige

Under andra halvan av 1800-talet organiserades kvinnorörelsen i Amerika och rösträtten blev där en viktig fråga. Rösträttsrörelsen spred sig sedan till flera europeiska länder och tog ordentlig fart i Norden och Sverige i början av 1900-talet.

I början av 1900-talet ordnade den internationella rörelsen för kvinnlig rösträtt, International Women Suffrage Alliance (IWSA) regelbundna rösträttskongresser och år 1911 var Sverige värd för kongressen. En av deltagarna på kongressen, Märta Tamm-Götlind, berättar:

Vi fick ju uppleva den glansfulla internationella rösträttskongressen 1911 med delegater från ett 20-tal länder. Finland hade gett kvinnor rösträtt redan 1906 och skickade en riksdagskvinna Annie Furuhjelm. Mrs Carry Chapman Catt var en urstyv ordförande. Den amerikanska metodistprästen Anna Howard Shaw lyfte i sin inledning i predikan i Gustaf Vasakyrkan upp hela rörelsen på ett liksom högre plan och Selma Lagerlöf la i sitt förbluffande tal på operan fram en mängd brister i den av mannen skapade staten med ett program som först i vår tid blivit högaktuellt: ”Var finns den stat, där inga barn driver omkring hemlösa? Den stat, som straffar inte för att hämnas utan för att uppfostra och upprätta? Den stat som låter alla sina fattiga gamla få en trygg ålderdom? Den stat som inte hyser inom sig främmande folkslag som den inte kan lyckliggöra?

Berättat av Märta Tamm-Götlind år 1977 (Isof, ULMA 34513: OPUS 1977)

Märta Tamm-Götlind deltog i kongressen som student och förblev aktiv i den svenska kvinnorättsrörelsen. Efter att riksdagen sagt ja till kvinnors politiska rösträtt och valbarhet den 24 maj 1919 deltog hon på en högtidlig medborgarfest i Uppsala med talare som ärkebiskop Nathan Söderblom, Selma Lagerlöf, Ann Margret Holmgren, Frigga Carlberg, Ellen Hagen och statsminister Nils Edén. I Isofs arkiv finns ett stort material som Märta Tamm-Götlind samlade in till folkminnesarkivet, och dessutom delar av hennes efterlämnade samlingar. Du kan läsa mer om Märta Tamm-Götlind och hennes liv och gärning i webbutställningen Det omöjliga tar lite längre tid.

Jämställdheten i svenska språket

På internationella kvinnodagen vill vi också uppmärksamma jämställdheten i svenska språket. Det brukar sägas att språket speglar samhället på samma gång som det formar samhället. Svenska språket är inget undantag. Det kan se ut som att vi lever i ett någorlunda jämställt samhälle, men en närmare granskning av språket visar tecken på att vi lever i ett samhälle och en kultur där vi fortfarande delar upp mänskligheten i män och kvinnor, och där det manliga fortfarande är norm. Vi ser det bland annat i hur vi använder pronomen och yrkesbeteckningar.

Könsneutrala pronomen

Val av pronomen kan ha stor betydelse för hur en text uppfattas. De senaste åren har pronomen för tredje person singular fått särskild uppmärksamhet, eftersom svenskan här sedan tidigare skiljer mellan kvinnliga och manliga referenter: hon eller han. Många har börjat använda pronomenet hen för att undvika att göra detta könade val.

Det finns fyra situationer där vi kan vilja använda ett könsneutralt pronomen:

• när vi inte vet om det är en man eller en kvinna
• när det inte finns anledning att berätta om det är en man eller en kvinna
• när vi pratar om en hypotetisk person
• när vi pratar om en person som inte vill omtalas som man eller kvinna.

I det sista fallet är pronomenet hen att föredra. I de första tre fallen finns det alternativa uttryckssätt:

• Använd han eller hon alternativt hon eller han: ”Låntagaren får ett kvitto när hon eller han lämnar tillbaka boken.”
• Använd den: ”Låntagaren får ett kvitto när den lämnar tillbaka boken.”
• Använda hen: ”Låntagaren får ett kvitto när hen lämnar tillbaka boken.”
• Använd vederbörande: ”Låntagaren får ett kvitto när vederbörande lämnar tillbaka boken.”
• Omformulera utan pronomen: ”Låntagaren får ett kvitto när boken lämnas tillbaka.”
• Omformulera till plural: ”Låntagare får ett kvitto när de lämnar tillbaka sin bok.”

Vi avråder från att använda han som könsneutralt pronomen, så som var vanligt förr. Av samma skäl fungerar inte hon som könsneutralt pronomen.

Jämställda yrkesbeteckningar

Många av våra yrkesbeteckningar är könade, alltså syftar specifikt på män eller på kvinnor. Tydligast är yrkesbeteckningar som slutar på -man, som rådman eller riksdagsman. Det finns två sätt att ändra språket för att inkludera båda könen i yrkesbeteckningar om man vill undvika former av det här slaget.

Den vanligaste strategin i svenskan i dag är att försöka hitta en mer neutral beteckning, som domare och riksdagsledamot. Yrkesbeteckningar som inte slutar på -man ses normalt som könsneutrala i dag: arkitekt, journalist, studierektor, ekonomiassistent, barnmorska, säljare, läkare etc. Många av de här orden har visserligen tidigare varit mer könade, men i takt med att samhället förändrats med fler kvinnliga läkare och manliga barnmorskor har fler yrkesbeteckningar börjat uppfattas som könsneutrala.

Vissa resonerar annorlunda och menar att det finns skäl att behålla språkliga former som synliggör kvinnor. Argumentet är att den manliga formen av en beteckning inte ska utgöra norm för det som är könsneutralt. I exempelvis tyskan uppfattas det därför som jämställt språk att säga ”lärare och lärarinnor”, i stället för att låta det manliga ordet ”lärare” stå för både män och kvinnor.