Första april

April, april… Att luras i april är en tradition med mycket gamla anor som finns i flera europeiska länder.

Gammal tradition

Att narras eller luras den första april är en sed med mycket gamla anor. Ända sedan 1600-talet finns belägg för att man på vårkanten i Sverige har spelat varandra spratt genom att lura någon att tro på eller göra något dumt.

Sedvänjans ursprung är oklart, även om det finns en mängd olika teorier med mer eller mindre fantasifulla förklaringar. Att narras och skämta med varandra är en del av vår mänskliga kultur, och det finns historiska exempel på karnevalsupptåg och festligheter som liknar dem vid första april.

Finns i många länder

Flera andra europeiska länder har också tradition att skämta på detta sätt. I Storbritannien kallas den som lurats för April fool, 'april-idiot', och i franskan för en Poisson d'avril, 'aprilfisk', eftersom man där ursprungligen ska ha gett skämda eller fula fiskar till varandra. Numera fäster fransmännen i stället pappersfiskar på dem de vill driva med.

Din dumma sill

Uttryck med fisk och sill knutna till aprilskämtandet återfinns i flera länder. Närmast verkar vi ha importerat ramsan ”April, april, din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill” från tyskans ”April, April, ich kann dich narren wie ich will”. Din dumma sill är troligen ett svenskt ljudrim till april med motsvarighet i franskans poisson d'avril, ’aprilfisk (makrill)’, som också kommit att beteckna den som blir lurad. Det sista ledet ”jag kan lura dig vart jag vill” har sin förklaring i att aprilskämtet i gamla tider ofta bestod i att man lurade någon att bege sig till en avlägsen plats.

Ramsorna ”Mars, mars måne, jag kan lura dig till Skåne” och ”Maj, maj måne, jag kan lura dig till Skåne” visar att det även finns andra dagar man kan luras på samma vis, även om första april är den vanligaste.

Att bli grundligt narrad, gav ju en viss misstämning, men det var antagligen sällan att något långvarigt agg blev följden.

Berättat på 1920-talet (arkivnummer vff00616 s.13)

Aprilskämt i tidningen

I den tid då samhället var mer hierarkiskt skiktat, med stränga gränser mellan herrskap och tjänstefolk; präster och församlingsbor osv hade skämtandet på första april delvis en funktion att på ett legitimt vis få roa sig på överhetens bekostnad.

I dag har aprilskämtet främst sina arenor i familjen, i skolorna och – inte minst – i massmedia. Framför allt tidningars aprilskämt är en genre i sig, där själva skämten ofta följs upp av en artikel som avslöjar eventuella följder av det egna och andra tidningars, och ibland även artiklar som försöker förklara traditionens bakgrund.

Av och till har det också spekulerats i sedvänjans överlevnadsförmåga:

Att narra varandra första april är måhända icke så lätt i vår tid som fordom på grund av den ökade upplysningen, och sker det är det vanligtvis i mycket oskyldig och oförarglig form. Vår tid har blivit för nykter för att man skall kunna slå i sin nästa vilka historier som helst. (…) Nutidsmänniskan är skeptisk. Det går inte så lätt att få henne att tro det otroliga med undantag möjligen för intima skvallerhistorier, som man gunås ännu rätt villigt lånar örat till.

Från: Västergötlands Annonsblad, 29 mars 1935 (arkivnummer ifghk2072)