Domssöndagen

Domssöndagen är kyrkoårets sista söndag. I många samfund kallas dagen även för ”Kristus, konungens dag”.

Kvinna klädd i traditionell folkdräkt med pälsfodrad jacka och vantar.

Klädd för vintrigt kyrkobesök. I Boda socken, Dalarna, fanns en "dräktalmanacka" som reglerade klädseln till vardag, fest och kyrkogång. Kvinnan på bilden är klädd för en söndag i kyrkan vintertid. Foto: Jon Holmén/Isof.

"Kristus, konungens dag"

Nu för tiden är inte längre den kristna kyrkans kalender lika aktuell för de flesta människor i Sverige som den varit under många århundraden tidigare. Fortfarande markeras dock många av kyrkoårets söndagar i de vanligaste almanackorna, såsom till exempel domssöndagen.

Då kyrkoåret inom svenska kyrkan börjar med första söndagen i advent är domssöndagen – som är söndagen före första advent – kyrkoårets sista söndag.

Benämningen domssöndag blev officiell 1921, men sedan länge tillbaka har denna söndags predikan lyft fram de bibeltexter som handlar om yttersta domen. Den yttersta domen är den tänkta slutgiltiga uppdelningen av alla människor i onda och goda, varvid de förra kommer till helvetet och de senare till himmelen. På 1980-talet ändrades temat för dagen till ”Kristi återkomst”, och i predikan betonas texternas beskrivning av Kristus som försonare snarare än som sträng domare. I många samfund kallas dagen ”Kristus, konungens dag”.

Berättelser från arkivet

Söker man i våra arkiv hittar man inte så mycket om just domssöndagen, däremot finns många skildringar av och berättelser om den kristna kyrkans betydelse i människors helg och vardag. Nedan följer två längre utdrag ur två skilda uppteckningar (från 1943 respektive 1958) som berättar om upplevelser av gudstjänster förr, och sådant runt omkring – som högtidsklädsel, placering i bänkraderna och ”kyrkkryddor”, till exempel.

Inne i kyrkan gick det inte att sätta sig hur som helst

Det ringde till gudstjänst en timme före mässans början. Men folk började redan då gå till kyrkan. Då de hörde klockan ringa, lyfte gubbarna på hatten och gummorna nego. När de kommo till kyrkogården gingo de inte genast in i kyrkan, utan gubbarna stannade i kyrkstallarna och pratade med varandra. Här var för unga det enda tillfället att träffa släktningar och bekanta och att få reda på nyheter från socknen eller utifrån. Det kunde hända att en del också hade med sig brännvin och att dessa då satt i kyrkstallarna hela mässan utan att gå in i kyrkan. Gummorna gingo i allmänhet omkring på kyrkogården och ansade gravarna innan gudstjänsten började. När det 'prästaringde', (d.v.s. man ringde för prästen när han kom in genom kyrkogårdsgrinden, tills han var inne i kyrkan), gingo alla in i kyrkan. Den som ringde var 'kyrkostöten', som också var dödgrävare. Han kallades 'kyrkostöt', emedan han hade en lång 'stöt', som han stötte med i golvet då och då, för att inte folk skulle somna under predikan.

Inne i kyrkan gick det inte att sätta sig hur som helst. Bänkarna voro numrerade och varje gård hade sin särskilda bänk. På första adventssöndagen bytte man bänkar, så att den som satt på sista bänken flyttades fram till första och den som hade den första flyttade ett slag tillbaka. Dessutom satt alltid männen till höger och kvinnorna till vänster. (Bänkindelningen slopades vid 1900-talets ingång. Man och kvinnofolksida bibehålles ännu.)

När det ringde samman, började gudstjänsten. Då steg prästen för altaret i svart kappa med 'handkläde' i handen. Detta handkläde var en vit duk, som såg ut som en näsduk. När prästen gick för altaret, hängde duken fritt ned. När han gick upp på predikstolen, lindade han duken om sin bok, och under predikan hade somliga präster den liggande på predikstolskanten. Andra mera livliga höll den i handen och viftade med den hela tiden.

Berättat av: Person född 1826, Bro, Bohuslän (arkivnummer VFF2214:25–26)

Kyrkstigar fanns från flera gårdar

Någon viss förberedelse för gudstjänsterna har man inte hört omtalas, men man klädde sig i sina bästa kläder. Klädseln var enligt tidens sed, som växlade genom tiderna. De flesta landsbygdsfamiljerna hade det rätt klent ekonomiskt, varför klädseln var den enklast tänkbara och man var så rädd om sina högtidskläder att de var användbara i många år. Under senare delen av 1800-talet var männen klädda i långbyxor, halvlång kavaj och ofta en dubbelradig väst. Några hade vit stärkkrage, många hade endast en svart sidenduk om halsen till kyrkdräkten. Huvudbonaden bestod vanligen av en lågkullig styv svart hatt, som av ålderdomlighet ofta verkade brunaktig. En och annan hade en skärmmössa med platt kull. Som fotbeklädnad hade man på 1800-talet krökestövlar av smorläder, men under den senare delen började man som helgsko använda lågskaftade blankskor av rossläder vilka hade resår av tyg i de båda sidorna. De kallades pjäxor och putsades med blanksvärta. Till kyrkklädseln hörde även en spatserkäpp som ofta hade en rund knopp av mässing, men många hade även 'kyrkekäppen' av ekträ. Kvinnfolken hade släplånga kjolar. Kring överkroppen hade de en rätt lång kofta och på huvudet en svart sidenduk eller också en mörk huvudbonad med invävda smala ränder. Som fotbeklädnad användes låga snörkängor av smorläder, men å fotens främre del anbringat ett stycke rossläder. Till utrustningen hörde även yllesjalar, särskilt vid kyligt väder. Detta var genomsnittstypen. Även de fattigaste måste följa moderiktningen. Barnens kläder var i regel av samma snitt som de äldres.

Färdsättet till kyrkan var mest att gå till fots, då det endast var de välsituerade och avlägset boende, som åkte efter häst. Kyrkstigar fanns från flera gårdar, även om de inte användes endast för detta ändamål. Om där förekom några bestämda viloplatser är inte hört, men på somrarna vilade man på den plats, man ansåg vara lämplig. Att någon medhaft brännvin till kyrkan har man inte hört omtalas. Benämningen 'kyrksup' finns här, men den kom sig av att vid något tillfälle några karlar hade sällskap hem från kyrkan och den som först hann fram till sitt han kunde ibland säga 'Följ med in, så ska jag bjuda på en körkesup'.

I kyrkan hade man förr bestämda bänkplatser. Då denna fördelning gjordes bestämdes att den som tog plats i en annan bänk skulle böta 8 skilling banco (25 öre). Det är klart att de för torpare och inhysehjon avsedda 3 bänkarna var otillräckliga för de omkr. 130 torpfamiljer som då fanns i socknen, varför många av dem fick stående på gångarna åhöra de mer än timslånga predikningarna och se tomma bänkplatser framför sig, då det är otänkbart att någon torpare velat riskera att få böta 25 öre för att han tagit plats i en förbjuden bänk, om där än fanns plats. Numera är alla sittplatser fria sedan 1880-talet.

Det har omtalats att kvinnfolken under 1800-talet brukade medföra till kyrkan små kvistar av åbrodd och isop samt blad av välluktande rosor. De senare förvarades i psalmboken och fick tjäna som bokmärke. Man har även omtalat att kvinnfolken hade med en sorts luktdosor som de även bjöd bänkkamraterna att njuta av. Vidare har det omtalats att de som kyrkkryddor hade med sig bitar av kaksocker och ingefära. Den senare troddes vara värmande i kylan. Även karlarna hade sina 'njutningsmedel', som bestod av snus. De flesta använde 'tuggsnus', men en liten del hade parfymerat groft snus, som användes i näsan. Vanligen fick snusdosorna cirkulera bland bänkkamraterna under predikan, men det hela gick så försynt och lugnt tillväga att det inte verkande störande. Men detta snustuggande hade det med sig att å golvet inne i bänken bildades ej obetydliga 'flogar' av brun saliv efter allt spottandet. Man har dock aldrig hört omtalas att prästerna uttalat något ogillande av dessa bruk. För övrigt hade prästerna sina njutningsmedel. Sålunda hade alltid kyrkoherde M en stor tobaksbuss i mun när han predikade, och vilken han tycktes suga på med stort välbehag och även den blide och sympatiske komminister B brukade göra små uppehåll i predikandet medan han stoppade några snuskorn i näsan.

Berättat av: Man född 1881, Rångedala, Västergötland (arkivnummer IFGH5955)

Ordförklaringar

  • krökstövel: stövel vars framstycke vid tillverkningen krökts på krökblock
  • rossläder: läder berett enligt äldre metoder genom strögarvning och smörjning av hästhud
tavla föreställande människor i vinterkläder som kommer ut från en kyrka

I våra samlingar finns många berättelser om kristna kyrkans betydelse i människors helg och vardag. Bilden föreställer tavlan Slutad gudstjänst av Gunnar Åberg målad 1893. Foto: Bohusläns museum (CC BY-NC-ND).

Domsöndag eller domssöndag?

Ordet dom, ’avgörande av fråga (ofta med ogynnsamma konsekvenser)’, går tillbaka på fornsvenskans domber med samma betydelse. Ordet är ursprungligen ett gemensamt germanskt ord med betydelsen ’fastställande, bestämmelse’. Samma ordled finns i ord som föredöme (egentligen ’något man kan döma efter’), barndom med flera.

Enligt Svenska Akademiens ordlista kan domssöndag stavas antingen med ett eller två s, bägge alternativen betyder samma sak och är likställda. I Svenska kyrkans kalender stavas ordet med två s, och då dagen har med det kristna kyrkoåret att göra väljer vi samma stavning.