Renskötsel och flyttleder

För många samer innebar renskötseln regelbundna flyttningar i öst-västlig riktning. Familjerna följde med renhjorden mellan olika betesmarker och bodde i tältkåtor.

Man leder rad med renar i fjällmiljö.

Mattias Kuoljok leder en rajd på en flyttled i Jokkmokk juli 1945. Israel Ruong – som tagit bilden – skriver i bildbeskrivningen: ”Sommarraiderna bestå vanligen av 4 – 5 raidrenar. Längre raider äro besvärliga att handskas med. Sista renen drar kåtastängerna.” Foto: Israel Ruong (Isof, ULMA 18396).

Ordet jåttit har i finnmarkssamiskan åtta olika betydelser. Här nämner vi fyra, nämligen:

  • Att vara i rörelse, färdas, fara, resa
  • Att vara på flyttning, flytta (rennomadens flyttning)
  • Att kunna eller förmå följa med, dvs springa, gå, åka skidor lika fort som någon annan
  • Att glida

Användningen av samma ordsymbol för att vara i rörelse, vara på flyttning, att glida är inte någon tillfällighet. Från urminnes tider har den arktiska människan gjort de långa färderna just under vintern, på snön, med skidor och slädar.

Israel Ruong i boken Samerna från 1969

Flyttningar efter renen

Vildrenen var från början det viktigaste bytesdjuret för samerna. Cirka 1500 f. Kr. växte siidasamhället fram. Siidans storlek motsvarade ett effektivt jaktlag och bestod av cirka 10 familjer som flyttade till de olika fångstområdena efter årstidens växlingar.

Den ursprungligaste formen av samisk hushållning var jakt och fiske, och några få tama renar som huvudsakligen användes som lastdjur. Ett levnadssätt med en fast organiserad bysamfällighet, som länge har levt kvar hos Skoltsamerna i öst.

Under 1500-talet övergav samerna alltmer vildrensjakten och började hålla sig med hjordar av halvtama renar, som under 1600-talet blev den viktigaste näringen för samerna. Tamrenskötseln utvecklades till regelbundna flyttningar i öst-västlig riktning, mellan skogslandet på vintern och högfjäll om sommaren. Familjerna följde med renhjorden mellan olika betesmarker och bodde i tältkåtor.

Rajden, karavanen av tamrenar, var sättet att flytta på. Vintertid var härken (en kastrerad hanren), dragren eller körren och drog pulkor och slädar. Sommartid packades härken med en klövjesadel (att klövja innebär att lasta ett djur med packning fördelas i jämvikt på båda sidor).

Bilder på en kåta som plockas ned och en ren som packas med packning.

Bilder från en östflyttning i slutet av juli år 1945: kåtan tas ned och renarna klövjas vid Tjågnåris [Tjåggŋåris], Sarek, Jokkmokk. Foto: Israel Ruong (Isof, ULMA 18396).

Höst- och vårvisten vid trädgränsen

Så småningom började man bygga fasta torvkåtor och förrådsbodar, främst på höst- och vårvisten strax under trädgränsen. Här var det lä för vindarna och tillgång till bränsle. Men också bra utsikt över betesmarkerna och kort väg till fjällmarkerna där renflockarna håller sig under varma höstdagar, medan de drar ner i björkskogen vid regnigt väder. Tidigare när fjällsamerna mjölkade korna regelbundet, var lägrets placering vid trädgränsen viktig också därför att man under solvarma dagar samlade flockarna på kalfjället och förde hjorden till kåtavallen för att mjölkas. Här lämnades vinterutrustningen, som sedan kunde hämtas på vägen tillbaka, vid höstflyttningen.

Fjällrenen har sina parningsplatser på kalfjället strax ovanför trädgränsen. Där blir också marken bar tidigt på de oftast barblåsta kullarna och där äger kalvningen vanligen rum. Efter kalvningen märks de nya kalvarna under sommaren, när de fortfarande följer sin mamma.

Sommarvisten i högfjällen

Om våren var det även under den intensiva renskötselns tid vanligt med en period av cirka fjorton dagar, då renarna fick beta ”i vildan” i björkskogen och den översta barrskogen. Denna period varade från omkring den första juni, då den första grönskan börjar spira, till tiden omkring midsommar, då myggsvärmarna driver renflockarna från skogen upp till trakterna ovanför trädgränsen, där de togs om hand av renvaktarna strax före flyttningen till högfjällsregionen.

Flyttningarna gick ofta över de nya nationsgränserna och samer från Karesuandoområdet vandrade till sommarvisten på det norska kustlandet. De som flyttade till Norges kust under sommaren, fick färdas med båt och hästskjuts.

Från Övergård till Bealčán var det en lång flyttningssträcka. Dessutom var denna sträcka förenad med svåra högfjällspassager och den så fruktade Vassdalsfjellsluttningen, Várreovda. Under höstflyttningen, i synnerhet vid dålig väderlek, medförde denna sträcka stora påfrestningar på oss barn. Men vi var vana vid strapatser och kunde med tålamod härda ut svårigheter. Det hände dock att tålamodet brast. Eftersom jag redan var åtta och ett halvt år gammal fick jag vanligtvis inte rida, annat än i nödfall. I morbror Lars renrajd fanns en ridhärk för sådana tillfällen. Vid min ålder gjorde jag inte heller några anspråk på att få rida. I vanliga fall kände jag större glädje av att få färdas på egen hand.

Berättat av Lars J Walkeapää (Isof, DFU 40263:22)

Läs hela Lars berättelse Länk till annan webbplats.

Bild från Lainiovuomasamernas renflyttning från Karesuando, Lappland till sommarbetet i Norge. Foto: Lars J. Walkeapääs samling (Isof, 40263).

Höstvinterflyttning i november

Höstflyttningen från sommarvistet började i regel under de sista dagarna i augusti då renarna drar sig österut. I vår- och höstvistet förbereddes sedan för höstvinterflyttningen, som skedde i november. Renhjorden samlades ihop i närheten av kåtalägret och alla tillhörigheter packades ner i pulkorna. Rajden följde efter renhjorden österut. På hösten och långt in på förvintern betar renarna i regel österut.

Renhjorden som lätt kunde ta sig fram i den snötäckta terrängen drevs alltid före av renskötarna och gjorde ett väl upptrampat spår för rajderna. För den främre rajdledaren var det bara att följa efter rentrampet och med sin vana blick välja de mest lättframkomliga ställena under flyttfärden. (---) När nu flyttningen med renhjord och rajder påbörjades följde man den årligen utnyttjade vinterflyttvägen österut.

Lars J Walkeapää (Isof, DFU 40263:22)

Läs hela Lars berättelse Länk till annan webbplats.

På vinterbeteslandet reste man kåtalägret på ett lämpligt ställe i närheten av renhjorden. Under vårvintern var det åter dags att följa renarna västerut, till fjälls.

Lästips

Artiklar från webbplatsen Samer.se Länk till annan webbplats.:

Lars J. Walkeapää (2012): Lainiovuoma-samernas gamla renflyttningar till Norge : om sommarbosättningar i Troms fylke på 1900-talet. CBM:s skriftserie nr. 52. Centrum för Biologisk Mångfald.

Lars J. Walkeapää (2009): Könkämävuoma-samernas renflyttningar till Norge: om sommarbosättningar i Troms fylke på 1900-talet. Tromsø: Tromsø museum, Universitetsmuseet.