Bággojohtin – tvångsförflyttningarna

Under 1920- och 1930-talen genomförde den svenska staten tvångsförflyttningar av nordsamer söderut. En rad olika gränskonflikter och avtal föregick tvångsförflyttningarna. Processen har fått ett eget ord, bággojohtin, på nordsamiska.

Reglering av renskötsel utlösande faktor

En utlösande faktor bakom den svenska statens tvångsförflyttningar av nordsamer var de omfattande regleringarna av den gränsöverskridande renskötseln som formulerades i Renbeteskonventionen 1919. Renbeteskonventionen undertecknades 1919 och kom att träda i kraft 1923. Ett flertal olika gränskonflikter och avtal som syftade till att reglera den gränsöverskridande renbetningen mellan Sverige och Norge föregick dock konventionen.

Lappkodicillen – samernas Magna Charta

De renskötande samernas sedvanerätt att överskrida gränsen mellan Sverige-Finland och Norge för sommarbete hade varit erkänd länge och finns omnämnd i Lappkodicillen från 1751. Lappkodicillen är en bilaga till den första gränsöverenskommelsen mellan de svenska och danska rikena. Sverige och Finland hörde då till samma rike och Norge tillhörde Danmark. I Lappkodicillen lovade båda rikena att respektera de nomadiserande samernas behov av och rätt till förflyttningar över riksgränsen. Samerna tilläts även att, mot en liten avgift, nyttja markerna för fiske och jakt på samma sätt som landets invånare gjorde. Lappkodicillen har tillmätts stort värde och har kallats för samernas Magna Charta.

Gränskonflikter och växande jordbruksnäring

Under 1800-talet växte det fram ett missnöje mot kodicillen och på 1840-talet inleddes diskussioner om en lösning. Missnöjet handlade om att renbetet konkurrerade med en växande kolonisering av mark för jordbruk i Nordnorge. Det framfördes klagomål om att obevakade renar orsakade skadegörelse. Gränskonflikter vid Nordkalotten har över tid medfört att de samiska områdena delats upp mellan olika nationer. Möjligheterna att bedriva renskötsel har då påverkats negativt. När till exempel gränsförhandlingarna mellan Norge och Ryssland strandade år 1852, beslöt Ryssland att stänga gränsen mellan Norge och Finland för norska renskötare. De norska renskötarna förlorade då de lavrika vinterbetesmarkerna i Enare och de finska samernas möjlighet till säsongsfiske vid norska Ishavskusten ströps. Flera norska renskötande familjer från Kautokeino, med stora hjordar, ansökte då om svenskt medborgarskap och flyttade med sina renar till Karesuando för att fortsatt kunna nyttja markerna i Enare. Stängningen av gränsen mellan Norge och Ryssland medförde även ett ökat tryck på betesmarkerna i Troms fylke, där samerna från Karesuando hade sitt sommarbete.

Avtal reglerar transnationell renskötsel

Ett första avtal som reglerade renskötseln mellan Norge och Sverige slöts år 1883. Effekten av detta avtal blev att skrivningarna i kodicillen pausades. I avtalet reglerades när och hur länge de svenska samerna fick låta sina renar beta i Norge och vilka rättigheter och skyldigheter de hade. Det här avtalet kom att förlängas flera gånger. Ryssland beslöt att stänga den svensk-finska gränsen för renbete år 1889. Denna handling har i efterhand setts som startpunkten för de tvångsförflyttningar som den svenska staten sedan kom att genomföra. I samband med unionsupplösningen (mellan Sverige och Norge) 1905 var renbetet en viktig fråga under förhandlingarna.

Renbeteskonventionen 1919

År 1913 tillsattes en kommitté med sakkunniga från Finland, Norge och Sverige. Den hade i uppdrag att ta fram underlag för ett avtal mellan Sverige och Norge rörande den gränsöverskridande renskötseln. Diskussionerna rörde bland annat betesmarkerna i Troms fylke, vilket var det område där flest renar från Sverige sommarbetade. I den slutgiltiga överenskommelsen ingick bland annat att stora delar av de tidigare betesmarkerna stängdes för de svenska samernas renar. Endast 39 000 renar fick vistas i markerna (årskalvarna oräknade), vilket i praktiken var 20 000 färre än det totala antalet och bara de fyra nordligaste samebyarna hade rätt att beta sina renar där. Renskötarna tilldelades ett distrikt där renarna fick beta och en tidsperiod då det var tillåtet (maj/juni till september). Samebyarna var också tvungna att räkna sina renar minst vart tredje år och det infördes böter för renar som vistades på norsk mark annan tid än de tillåtna perioderna. Det reglerade antalet renar ställde till problem för samebyarna, eftersom antalet renar vida överskred de tillåtna. Det innebar också att familjerna blockerades för tillträde till sina traditionella sommarvisten. Den svenska staten presenterade tvångsförflyttningarna som en lösning på situationen.

Tvångsförflyttningar inleds

Lappväsendet i Norrbotten inledde tvångsförflyttningarna redan samma år som konventionen undertecknades. De tog stöd i 1898 års renbeteslag som gav dem rätt att förflytta samer från en sameby till en annan om antalet renar blev för stort. Förflyttningarna betraktades från statligt håll som oproblematiska, eftersom samerna sågs som nomader, trots att de hade fasta boplatser på flera olika ställen och som de återkom till årligen.

Flyttningarna har ibland framställts som samernas eget val, emellertid hade de renskötande familjerna litet val. I och med begränsningarna för sommarbete i Norge, så räckte inte markerna till för renarna. De ställdes inför valet att antingen slakta ett stort antal av sina renar eller flytta söderut. Med hot och tvång förmåddes renskötarna att skriva under flyttansökningar.

Renskötare från Karesuando (Könkömä och Lainiovuoma samebyar) och Jukkasjärvi (Saarivuoma och Talma samebyar) kom att tvångsförflyttas till sydligare områden i Norrbottens län. Inledningsvis skedde förflyttningarna till Jokkmokks, Gällivares och Arjeplogs socknar. När det inte ansågs finnas tillräckligt med bete för fler tvångsförflyttade där uppmanades dessa familjer att, mot sin vilja, flytta ännu längre söderut till Västerbottens län, bland annat till Ammarnäs, Tärnaby och Vilhelmina.

Det var med tvång. De tvingades västerut av tjänstemännen och jag anmälde att jag flyttar med. (---)

Vi flyttade västerut och kom till Jokkmokk, men där så fick vi inte vara ifred. Jag hade tänkt mig att stanna i Jokkmokk och jag sa att jag flyttar inte härifrån. Här har jag min mosters söner som hjälper mig. Men då kom polisen och hotade att om jag inte flyttade vidare så skulle de med tvång flytta vidare med betalda drängar och bevakningspersoner som skulle betalas av mig. De skrämde mig så jag var tvungen till att flytta vidare västerut.

Berättat av Per Markus som tvångsförflyttades från Karesuando till Tärnaby på 1920-talet

Läs hela Per Markus berättelse Länk till annan webbplats.

Några konsekvenser av tvångsförflyttningarna

År 1937 hade 79 familjer med sammanlagt 279 personer och deras 16 500 renar förflyttats från de fyra nordligaste samebyarna till sydligare samebyar. Tvångsförflyttningen var för många en personlig tragedi och medförde i många fall ett trauma som kommit att ärvas i familjerna. För familjerna som förflyttades och för de samer som redan bodde på de mottagande platserna innebar det stora omställningar rörande språk och levnadssätt. De nordliga samerna talade nordsamiska, finska och ofta norska, samerna i de sydliga delarna talade andra samiska språk och oftast svenska (här kan du läsa mer om hur de samiska språken skiljer sig åt). Förflyttningarna innebar också möten mellan olika levnadssätt och sätt att sköta renar. I de nordliga områdena brukades en extensiv renskötsel, vilket innebar att samerna höll renarna i stora hjordar där renarna fick söka bete förhållandevis fritt och att man såg till att de inte tog sig till förbjudna områden. I de sydliga delarna fördes en intensiv renskötsel där varje familj höll sin hjord som vaktades året om. I samband med tvångsförflyttningarna kom dessa två olika sätt att bedriva renskötsel på kollisonskurs med varandra och sedermera kom den extensiva renskötseln att ta över även i de sydligare samebyarna. Motsättningarna mellan inflyttande och redan boende på platserna förstärktes av myndigheternas hantering av frågan. Tvånget drabbade alla inblandade. 100 år efter tvångsförflyttningarna har dess effekter fortfarande verkningar för de efterlevande som är invävda i rättsprocesser som handlar om vem som har rätt till markerna.