Att fågelskåda är att bry sig om och intressera sig för fåglar skriver Sveriges ornitologiska förening SOF BirdLife på sin hemsida. Att fågelskåda är också att anknyta till en lång tradition av organiserat fågelintresse. De tidiga fågelskådarna var män som sköt sina byten för att kunna granska och artbestämma dem. I dag har geväret ersatts av kikaren och fågelskådning är en fritidssysselsättning som engagerar unga och gamla, män och kvinnor, och där artbestämning endast utgör en liten del av aktiviteten. Några skådar fåglar för naturupplevelsens skull, andra för den sociala gemenskapen och ytterligare andra samlar på sedda arter och tävlar med varandra.
Under de senaste tjugo åren har dock ”ornitologin genomgått en revolution som antagligen är den mest omvälvande sedan människor i slutet av 1700-talet började iaktta fåglar för sitt eget höga nöjes skull” (Sund 2010:114). Fler och fler kvinnor skådar fåglar, det finns nätverk och resor för kvinnliga fågelskådare. Det finns allt bättre kikare, digitala rapportsystem och mobiltelefonlarm för siktade fåglar. Detta gör aktiviteten tillgänglig för ett större antal människor. Sedan 2003 har antalet medlemmar i Sveriges ornitologiska förening (SOF BirdLife) ökat med nära tusen medlemmar per år, med 16814 medlemmar registrerade vid 2015 års slut. Totalt sägs 25 000 personer i Sverige ägna sig åt fågelskådning.
En konsekvens är att föreställningen om fågelskådaren som en kakiklädd äldre man förändras och nördstämpeln är på väg att tvättas bort och ge vika för en mer komplex bild. Det är denna förändrade bild som är fokus för studien, som handlar om fågelskådare, de som tittar och lyssnar på fåglar. Vad och hur berättar de om fågelskådning? I boken undersöker jag fågelskådares berättelser. Hur kommer förändrade demografiska förhållanden och tekniska förutsättningar till uttryck? Vilka kategorier av fågelskådare gestaltas? Hur är dessa länkade till olika former av maskulinitet? Hur värderas och iscensätts maskuliniteterna av fågelskådare? Vad får det till exempel för konsekvenser att ”nörden” uppvärderas och att kvinnor iscensätter maskuliniteter som tidigare var förbehållna personer som kategoriserades som män?
Bokens huvudsakliga material utgörs av olika former av berättelser, exempelvis rapporter, erfarenhetsberättelser, reseskildringar och dagböcker, hämtade från en rik flora av källor. Till de mest centrala hör inspelade samtalsintervjuer och svaren på en nätbaserad frågelista om fågelskådning. Till det kommer handböcker i fågelskådning, skönlitterära skildringar, bloggar, teve och film.
De två huvudsakliga kategorierna av personer som studerar fåglar är fågelskådare och ornitologer, där de senare är de som yrkesmässigt ringmärker och forskar om fåglar. Fågelskådare har avgränsat sitt intresse till ”identifiering och studier av fåglar i naturen”. I fågelskådning ingår att lära sig att känna igen fåglar och att följa deras flyttning, häckning och övervintring, samt att identifiera fågelläten.
Vissa fågelskådare samlar på sedda arter och för listor över dessa. De kan föra listor över arter de mött under en säsong, på en plats eller under sin livstid. När de skådar en fågelart för första gången så kryssar de av den på sin lista eller sina listor. Listorna kan gälla ett avgränsat område, till exempel en tomt, en fågellokal, en nation eller region. De kan också gälla för en avgränsad tidsperiod, till exempel ett år, en livstid eller en dag. En del fågelskådare ägnar mycket energi åt sina listor och jagar nya kryss. Dessa skådare kallas av andra för bongare, kryssare, hårdskådare eller kryssjägare.
I svenska fågelskådarsammanhang finns även andra benämningar på vissa typer av fågelskådare, till exempel nakenskådare för nudister som tittar på fåglar, betongskådare för de som skådar fågel i storstäder, soptippsskådare för de som söker sig till sådana platser för att se fåglar och amatörskådare, naturskådare och skogsskådare för dem som använder fågelskådningen som skäl för att röra sig i skog och mark.
Utöver inledningen är boken disponerad i sex kapitel, följt av ett slutkapitel. Efter inledningskapitlet följer två kapitel ”Dra och kryssa” och ”Kunna och lära” där jag med utgångpunkt i fågelskådares berättelser och jargong ger en övergripande beskrivning av centrala aspekter i den nutida svenska fågelskådningen.
I fågelskådarnas berättelser och med hjälp av jargongen gestaltas fågelskådning som en fartfylld och kunskapsbaserad aktivitet och fågelskådaren som å ena sidan äventyrlig och flexibel och å andra sidan kunnig och tålmodig. Den ideale fågelskådaren sätter dessutom alltid fåglarna, miljön och naturen i första rummet. Med andra ord tonas motsättningen mellan ornitologer och kryssjägare ned i fågelskådarnas berättelser. Samtidigt är det få, om ens några, fågelskådare som lever upp till de högt ställda krav som framkommer i berättelserna.
Det som förenar fågelskådare är inte heller huruvida de iscensätter ett ideal eller ej, utan att de alla på ett eller annat sätt samlar på sedda fåglar, vilket kapitlet ”Samla och ordna” handlar om. Här undersöker jag fågelskådare som samlare. Att betrakta skådare som samlare erbjuder en förståelse för berättelsernas centrala roll i fågelskådaraktiviteter. Betraktade som dokumentation av kryss och delar av samlingar, blir de något mer än kommunikationsredskap som signalerar grupptillhörighet. Fåglar är inte rariteter och kryssmöjliga, de görs till det i fågelskådares berättelser. Samtidigt blir fågelskådaren och rariteten del av en gemensam fågelskådarhistoria. I berättelserna erövrar skådarna således inte bara en plats i gruppen fågelskådare eller fågelsamlare, de presenterar sig själva, erövrar tillit och prestige, samt omvandlar och erövrar även fåglarna.
Fågelskådares samlande är i flera avseende att betrakta som systematiskt, men det har även drag av ackumulerande och osorterat samlande, och kryss är inte enbart exempel i ett naturvetenskapligt kunskapssystem, de är även materialiseringar av känslomässigt laddade och avgörande livserfarenheter. Ibland verkar också investeringen av tid och energi vara viktigare än själva samlingen. Hur det kommer sig, och vad fågelskådare egentligen gör när de samlar, resonerar jag kring i kapitlet ”Jaga och tävla”. Där undersöks fågelskådares tävlande och de hjältar detta skapar.
I fågelskådarnas berättelser är hjältarna ofta ogifta män, som lever i en ständig beredskap för att åka och titta på fåglar. De är kunniga, erfarna och hårt arbetande, men också bra på att berätta och på att rapportera om sedda arter. Det är på sin sakliga rapporterande förmåga som fågelskådarhjältar baserar sin heder och erhåller skådargruppens tillit. I fågelskådarsammanhang är nämligen rapporteringen av sedda arter mycket central och formbunden. Detsamma gäller för reserapporter från fågelskådarresor, vilka analyseras i kapitlet ”Resa och skriva”. Där placeras fågelskådares resande i fokus och sambanden mellan fågelskådarnas reserapporter och koloniala reseberättelser, respektive journalisters resereportage, undersöks.
I reserapporterna dominerar vetenskapsmannen som berättarroll eller protagonist. Det finns flera skäl till det; det främsta skälet är att fågelskådningen är sprungen ur naturvetenskapen, vilken växte fram som en vetenskap parallellt med att det långväga resandet tog fart. En annan anledning till att vetenskapsmannen gestaltas i reserapporterna har att göra med att de också reproducerar formmässiga drag från de tidiga reseberättelserna, med en uppdelning i dels en vetenskapligt objektiv beskrivning med listor, kartor, färdrutter och annan fakta och dels en personligt hållen och kronologiskt ordnad dagbokstext. Ytterligare ett skäl till att vetenskapsmannen som berättarroll dominerar reserapporterna från fågelskådarresor har att göra med att fågelskådning är en form av samlande, som för att bli betraktat som sådant, måste framstå som vetenskapligt och systematiskt. Det är också så de långväga, kostnadskrävande och i många fall miljöbelastande resorna legitimeras; de bidrar till viktig kunskap. Slutligen har den linneanska traditionen av reseberättande en så stark ställning att den i flera avseenden kommit att bli en egen litterär form.
Även den mest systematiska och redovisande reserapport har dock journalistiska och äventyrliga drag. Likaså finns i dem spår av esteten som berättarroll. Denna berättarroll är dock mycket mer framträdande i naturskildringar, som är fokus i kapitlet ”Värna och uppleva”. Där tar jag utgångspunkt i bloggar och fältguider och undersöker hur natur och fåglar skildras och förstås.
Esteten som berättarroll har länkar till den naturlyriska traditionens stora inflytande på fågelskådningen. Även om Linnés framtoning i grunden var vetenskapsmannen, har hans texter ett retoriskt formspråk och innehåller aspekter som till exempel känslan för det vackra och sinnliga i naturen. I Linnés texter finns på så vis en tidig ansats till naturessän, som nu kommer till uttryck i fågelskådningen.
I det avslutande kapitlet ”Leka och njuta” fokuseras de olika typer av fågelskådare som framkommit i boken och dessa diskuteras i termer av maskuliniteter. Här sammanfattar och utvecklar jag resonemangen kring de maskuliniteter som gestaltas i fågelskådares berättelser. Här diskuteras dudes, nördar, gentlemän och den löst avgränsade kategorin naturnjutare som i mångt och mycket dominerar i berättelser om fågelskådning.
Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.. On the Move: ACSIS conference 11–13 June Norrköping, Sweden 2013. Linköping Electronic Conference Proceedings. S.109-120
Pdf, 2 MB, öppnas i nytt fönster. i Naturen för mig. Red. Lina Midholm och Katarina Saltzman. Göteborg