Med ljud som arbetsmaterial

Inspelningar av tal är det kanske mest underutnyttjade materialet i våra arkiv. Datamängden är enorm – att bara lyssna igenom ISOF:s digitaliserade material en enda gång, åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan skulle ta mer än sex år. Ska det kommenteras mångdubblas tidsåtgången och med transkription behövs 240–600 arbetsår.

Paradoxalt nog är just mängden en orsak till att materialen inte används: taldata är oerhört krävande att arbeta med, och utan hjälpmedel blir materialet ohanterligt. Syftet med projektet Tilltal är att göra talinspelningar tillgängliga för forskning. Jag ansvarar för projektets första delstudie, Från erfarenhetsberättelser till kulturarv, där jag ska göra en narrativanalys av hur personliga erfarenhetsberättelser i brev och inspelade intervjuer omvandlas till uppteckningar, inordnas i en arkivsamling och därmed kommer att förstås som kulturarv. Dessutom ska vi utarbeta och pröva metoder för att hantera och på olika sätt tillgängliggöra samlingar som innehåller flera materialkategorier. Det huvudsakliga arbetet genomförs med utgångspunkt i Karl Gösta Gilstrings (1915–1986) folkminnessamling. Här vill jag ge inblick i vad som för närvarande pågår inom delstudien.

Karl Gösta Gilstrings folkminnessamling innehåller fler än 8 000 brev, liksom ett stort antal ljudinspelningar från vilka Gilstring har gjort 70 000 uppteckningar, indelade i sockensamlingar och organiserade enligt innehåll. Vi har prövat att komma åt inspelningarna i samlingen utifrån olika materialkategorier, såsom uppteckningar, brev och transkriptioner. Det har tyvärr ofta visat sig vara återvändsgränder eftersom Gilstring verkar ha kasserat inspelningarna när han antecknat det han ansåg vara viktigast. Eftersom kopplingarna mellan ljudinspelningar och texter i folkminnessamlingen inte var så direkt som vi antagit arbetar vi nu med delvis nya sätt för att utveckla ingångar till inspelningarna. Vi lägger exempelvis mer möda på att skanna och bearbeta analogt material direkt kopplat till inspelningarna och mindre möda på att systematisera de uppteckningar som gjorts med utgångspunkt i inspelningar och brev.

För närvarande arbetar jag med en inspelning som inte tidigare bearbetats. Tanken är att vi inom delstudien ska redogöra för hur det arbetet går till. Samtidigt vill vi pröva olika sätt att komma åt inspelningen och länka den till annat material. Inspelningen är gjord med en av de 700 personer som Karl Gösta Gilstring brevväxlade med under åren, nämligen svenskamerikanen Carl Nelson.

Från Småland till Michigan

Carl Nelson föddes 8 maj 1878 i Västra Lillaverke, Oskars socken i Småland, som Karl Oskar Nilsson. Han utvandrade till Amerika 1896, gjorde endast ett kort återbesök i Sverige år 1900, och levde därefter resten av sitt liv i USA. År 1918 gifte sig Nelson med sin kusin Hilma som han levde med fram till sin död 1969. I Gilstrings samling har Carl Nelson nummer 92:1 och det finns 2 166 blad (eller uppteckningar) registrerade i hans namn.

Korrespondensen mellan Gilstring och Nelson inleddes 1960 då Nelson svarade på en annons som Gilstring haft i Svenska Amerikanaren Tribunen. Korrespondensen dem emellan var intensiv, speciellt åren 1962–1966 med cirka 40 brev från Nelson per år. Sammantaget har Nelson skrivit 285 brev, och trots att inte alla brev från Gilstring till Nelson finns bevarade innehåller samlingen 318 brev.

För en tid sedan fick jag tillgång till en inspelning gjord 1967 i Manistique, Michigan, USA, med Carl Nelson. På inspelningen intervjuas han av Barbro Klein Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. Länk till annan webbplats. (1938–2018. Länk till annan webbplats.), som då hette Barbro Sklute och arbetade med sin doktorsavhandling om sägner och folktro i ett svenskamerikanskt samhälle. (Barbro Klein kom sedermera att vara min handledare då jag skrev min doktorsavhandling.) Genom Carl Nelson fick hon höra talas om Karl Gösta Gilstrings insamling och 1964 tog hon kontakt med honom. Även Barbro Klein och Karl Gösta Gilstring kom att brevväxla.

I ett brev till Karl Gösta Gilstring den 1 maj 1967 berättar Barbro Klein om inspelningstillfällena och skriver att intervjun var en ”storartad succé”. Hon berättar att Carl Nelson och hans fru Hilma varken hade ”amerikansk toalett” eller tv, att deras lådliknande bostadshus var omgivet av höga murar och trädgården full av ”småländska” stenarrangemang och fågelholkar. Barbro Klein beskriver också Hilma Nelson som social, medan Carl Nelson ”tillbringar hela dagarna med att läsa (huvudsakligen Bibeln), skriva och hämta sin post”. Carl Nelson lever helt i sin värld, men som traditionsbärare är han dock ännu mer enastående än vad hon förväntat sig. Likaså som berättare.

Olika sätt att lyssna

Som folklorist är jag intresserad av att undersöka sambanden mellan form, innehåll och mening. Som en första bearbetning av inspelningen har jag helt enkelt lyssnat igenom den och sökt efter formmässigt intressanta partier, till exempel skratt, upprepningar eller avvikelser, och antecknat parallellt. Vid varje tillfälle då jag tyckt mig höra något av intresse (oftast vad jag tolkar som inledningen till en berättelse) har jag pausat och antecknat noggrannare. Som ni förstår har detta varit hemskt tidsödande och jag har därför testat lite olika sätt att lyssna och anteckna. Jag har bland annat försökt mig på summeringar av avlyssnade partier, eller endast fragment och stödord, men för mig fungerar det ändå bäst att i lugn och ro ta mig igenom inspelningen så att jag hinner uppfatta vad som pågår. Sammanlagt tog det mig nästan två veckor och anteckningarna omfattar i nuläget cirka 90 A4-sidor text. Mycket arbete återstår dock, eftersom man som snitt brukar räkna med 20 A4-sidor för en enkel utskrift av en timmes intervju. Inom ramarna för Tilltal hoppas vi kunna skapa metoder för att underlätta denna del av arbetsprocessen. Tänk om jag kunde få en automatisk utskrift av inspelningen eller om det fanns sätt att tagga den utan att i förväg behöva lyssna igenom de tio timmarnas samtal!

Nu kanske det verkar som om jag skulle vilja arbeta med utskrifter av inspelningar och inte inspelningarna i sig, men så är inte fallet. Mitt drömscenario är att utskrifter och andra texter kan användas för att leda in i inspelningarna, så att analyserna alltid är baserade på ljudet snarare än texten. Min förhoppning med delstudien är att uppmuntra och underlätta för forskare att arbeta med utgångspunkt i inspelningarna och inte i utskrifter av dem. Ur ett perspektiv är det därför faktiskt en fördel att så få delar av ISOF:s ljudmaterial är transkriberat. Som jag skrev har ju inspelningarna ibland kasserats när utskriften är gjord eftersom texterna i regel ansetts viktigare än inspelningarna.

Det arbete vi hunnit göra inom delstudien har visat att de personer som skrev brev och intervjuades ingick i en slags dialogisk process med insamlaren Karl Gösta Gilstring och på så vis deltog de i skapandet av kulturarv. De hade alltså en mer aktiv roll än vad projektet förväntat. Även i inspelningen från 1967 framgår detta. Där deltar ibland även Carl Nelsons fru Hilma Nelson och bror Albin Nelson. Dessutom kommer några personer på besök och spelas in. Dessa personers utsagor har jag endast noterat, men inte transkriberat. Hilma och Albin Nelsons deltagande har jag däremot behandlat på samma sätt som Carl Nelsons. Dock är det uppenbart att Carl Nelson är huvudpersonen för han tillåter sig att bryta in och korrigera Barbro Klein och de andra (men de korrigerar inte honom). Hilma Nelson talar god svenska medan Albin Nelson verkar föredra engelska. Sammantaget gör detta att inspelningen lämpar sig väl för att analysera hur samskapandet av berättelser går till, dock blir samtalet ännu svårare att transkribera.

Bidrog med 145 berättelser

Carl Nelson upprepar ofta berättelser under inspelningarna och även brevledes, vilket var en aning förbryllande eftersom jag inte visste varifrån jag kände igen en viss berättelse. Detta har gjort att jag namngett de berättelser som återkommer och lyssnat extra noggrant efter olika versioner av samma berättelse. Jag har också försökt anteckna hur Carl Nelson själv definierar och värderar det han berättar. Exempelvis klassificerar han några berättelser som sagor, trots att de egentligen inte är det. Att han gör det beror troligen på att han vill markera att han inte tror på det han berättar om. Jag har också tagit fasta på teman som varit återkommande. Det har till exempel handlat om religiösa motiv (som tydligen engagerade Carl Nelson en hel del), samt kärlek och giftermål.

Totalt har Carl Nelson på inspelningarna bidragit med 145 berättelser, 16 av dessa är berättade tillsammans med Hilma Nelson och 15 berättade han tillsammans med sin bror Albin Nelson. Siffran är osäker, troligen finns det fler berättelser som jag upptäcker vid noggrannare lyssningar. I nuläget har jag inte heller brytt mig om att genrebestämma berättelserna. Dock är sagor, sägner och personliga erfarenhetsberättelser vanligt förekommande.

För att visa på skillnader i inspelade och nedtecknade berättelser vill jag exemplifiera med en skriven och en inspelad version av samma berättelse som jag kallar Sagan om Stacka berg. Liknande berättelser och motiv är kända från flera håll, framför allt från folksägner, men eftersom analyserna ännu inte är påbörjade låter jag berättelsen stå okommenterad. Den här gången berättar Carl Nelson själv Sagan om Stacka berg (ur inspelning från 12 april 1967, band 11420, 2:26).

LJUDKLIPP

Vid ett annat tillfälle berättar han samma historia tillsammans med sin bror. Han skriver även ner berättelsen i brev till Gilstring. Den skrivna versionen som följer är från ett av de första brev som Carl Nelson skrev till Karl Gösta Gilstring, den 14 mars 1960 (se avskrift nedan).

”Här är sagan om Stacka berg. Det var en Båtsman som hette Svala. Hans hem var i Svalehult, Madesjö socken. Han var ute på långresa i Kronans tjänst. Skeppet var i Stilla havet när det en dag stannade och en Jätte tittade över relingen och frågade efter Båtsman Svala. Svala fördes fram till Jätten (Svala var förskräckt). Jätten sade till Svala ”Var ej rädd. Intet ont ska hända dig. Du vet var Stacka berg är. Jag kunde ej stanna där och höra klockorna, så jag gick därifrån, men glömde min hund i berget. När du kommer hem, gå till berget och lös min hund. Han är bunden där inne i berget. Var ej rädd, ty så fort hunden bliver lös så springer han till mig. Då får du allt som är i berget. Där är 3 tunnor med guld och ett bord som har guldskiva och silverfot. Hunden är bunden med guldkedja.” När Svala kom hem gick han till berget, fann nyckeln och gick in. Men när han såg hunden blev han så rädd, så han sprang ut och stängde dörren och kastade bort nyckeln. Kommen hem talade han om vad han sett och det spriddes ut att det fanns guld i Stacka berg. Folk kom dit och började gräva för att finna guldet men i stället för guld blev de sjuka. Så det blev förbjudet att gräva där. Efter en tid miste Svala förståndet. Stacka berg är i Svalehult, Madesjö socken.”