Språk som kommunikation eller symbol

I Rysslands krig mot Ukraina lyfts ibland språket fram som ett skäl till det ryska intresset: Det är viktigt att ryskan inte marginaliseras. Språket fungerar här symboliskt. Språk har i många andra sammanhang spelat en symbolisk roll – och gör så också i Sverige idag.

Anne Frank och hennes familj hade tyska som sitt förstaspråk. Men efter flykten från Hitlertyskland till Holland bytte familjen språk och Anne gör sig i sin dagbok rolig över sin mammas nederländska. Familjens språkpolitik rådde också på det gömställe de delade med flera andra judar i Amsterdam. Så här skriver Anne Frank om de språkval som gällde i gömstället:

”Språkbruk: vid alla tidpunkter erfordras ett dämpat tal. Alla kulturspråk är tillåtna, sålunda ingen tyska.” (ur Anne Franks dagbok, i översättning av Per Holmer, utgiven 2017, s. 72).

Att utesluta familjens första språk var ett ideologiskt val; tyska förknippades för dem, och kanske främst för fadern Otto Frank, med den stat som ville förinta dem.

Vanligen brukar Språkrådet rekommendera att man undviker att använda språk som symbol. Vilket eller vilka språk en individ har tillgång till är inte alltid, eller ens oftast, en produkt av aktiva val. Kanske har undervisning i ett språk inte funnits på plats, kanske har omständigheterna varit sådana att inlärning inte varit möjlig. Man talar istället de språk som av olika skäl blivit tillgängliga för en. Av detta skäl är det problematiskt att förbjuda språk; det innebär att man fråntar människor deras kommunikationsmedel. Att förbjuda eller begränsa ett språk i samhället innebär därför en kränkning av talarna av detta språk.

Rysslands krig mot Ukraina har aktualiserat flera språkfrågor. Ryssland anför att ryssar i Ukraina fått sina språkliga rättigheter kringskurna. Sedan 2019, det vill säga efter den ryska annekteringen av Krim 2014, har en lag som gynnar ukrainska – utan att förbjuda ryska – mycket riktigt funnits på plats, som ett slags markering från ukrainskt håll. Ukrainskan å sin sida hade under stora delar av Sovjettiden fört en tynande tillvaro. Sovjet befarade under den tiden att användning av ukrainska skulle elda på nationalistiska strömningar. Språket var inte förbjudet, men antalet ukrainskspråkiga skolor blev färre och ryska var vad som krävdes för den som ville göra karriär. I båda fallen, de kringskurna möjligheterna att använda ukrainska respektive ryska, finns det politiska motiv att begränsa det andra språket.

Ryssland och Ukraina är långt ifrån de enda länder som reglerat användningen av det som anses vara främmande språk inom nationens gränser. Många länder runt om i världen har en språklagstiftning. I vissa fall begränsar lagstiftningen språkanvändningen och kommunikationen mellan människor. Frankrike har sedan snart trettio år en lag som reglerar att man måste tala franska i officiella sammanhang, annan språkanvändning är förbjuden. I andra fall finns lagstiftningen för att skydda medborgarnas rätt till sina språk. Så har till exempelvis Mexiko en språklagstiftning som jämställer ett sextiotal minoritetsspråk med varandra och med det största språket, spanska.

Den svenska språklagstiftningen säger att svenska är huvudspråk i Sverige. Därutöver skyddas särskilt fem nationella minoritetsspråk och det svenska teckenspråket. En mer svepande formulering säger också att det allmänna har ansvar för den enskildes tillgång till språk – det vill säga vars och ens språk. I princip ska alltså användningen av alla språk uppmuntras i Sverige. I praktiken har dock de fem nationella minoritetsspråken, svenskt teckenspråk och svenska en särställning. Den som talar ett språk som inte hör till dessa ges inte samma möjligheter att utveckla språkstödjande verksamheter.

Samtidigt ställer språksamhället krav på den som inte har svenska som ett starkt språk. Många kommuner vill exempelvis att anställda ska genomgå tester i svenska för att få arbete inom barn- och äldreomsorg. I vissa fall kan det vara befogat; i andra fall skulle verksamheten kunna organiseras så att språket inte blev ett problem.

Att i onödan använda språket som urvalsinstrument är att använda det symboliskt. Språket får här en annan roll än som medel för kommunikation. Språkbehärskning lyfts också ibland fram som ett tecken på lojalitet med en nation eller en nationalitet, eller som ett kvitto på att någon gjort en rimlig ansträngning på väg mot integration.

Samtidigt finns det situationer då vår inställning att språk i första hand är ett kommunikationsmedel måste intas med ödmjukhet. Att koloniserade stater inte vill använda kolonialmaktens språk är fullt förståeligt och detta gäller förstås i alla förtryckande strukturer. Att familjen Frank upphörde att tala tyska är ett val vi alla inte bara begriper, utan förmodligen också sympatiserar med. Men som ofta måste man försöka hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Sällan har enskilda talare av ett språk så mycket med den förtryckande strukturen att göra. De kan själva vara föremål för omständigheter som tagit dem från den plats där deras språk var oproblematiskt till en plats där det inte är önskvärt. Och oavsett vilka illdåd som begås av talare av ett visst språk är det inte språket i sig som är förövaren. Språk är i stället den bästa möjlighet vi har att förstå andra.

Den första ukrainska folkrepubliken från tiden kring första världskriget utfärdade sedlar där tre språk var representerade, ukrainska, polska och jiddisch, eftersom det i någon mån speglade de språk som befolkningen talade. Kanske kunde fler språk varit representerade, för tanken är god: att tillåta och inkludera språk är en klok språkpolicy.

/Sofia Tingsell
Sedlar på tre språk: Erik Petzell