När svenska blev standard

I medeltidens Sverige användes länge latin för skriftliga avtal när man skulle sälja eller byta bort en gård – om man nu skrev något alls. Oftast klarade man sig utan något skrivet. Man sa och gjorde vissa saker inför en samling vittnen, och kanske höll man fast vid en äldre tradition att lägga en jordtorva från gården i köparens knä.

Landskapslagarna från omkring början av 1300-talet beskriver villkor och procedurer, men de talar inte alls om att avtal måste skrivas ned. Ett eko av den begränsade läskunnigheten hör man i den hälsningsfras som inleder nästan alla dokument från denna tid: ”Alla som hör och ser detta brev ... ”. De flesta tog del av skrivna texter genom att avhöra dem upplästa.

Vid uppläsning måste handlingarna dessutom tolkas från latin, som alltså helt dominerade skrivna dokument fram till första halvan av 1300-talet. Den äldsta bevarade originalhandlingen på svenska är från 1330 där en Ingrid av ”Bryrithe” (ortnamnet är inte säkert tolkat) pantsätter en gård i Brunseryd några mil nordöst om Jönköping. Att vi råkar ha just det pantbrevet kvar är bara en slump, men kanske är det betecknande att det har en kvinna som utfärdare. Flera av de fåtaliga dokument som utfärdas på svenska under första halvan av 1300-talet är utfärdade av just kvinnor. Varför det är så, vet vi inte riktigt. Men det var inte utfärdarna som själva skrev, det hade man utbildade skrivare till.

Den första svenska språklagstiftningen

Den verkliga övergången till svenska i rättsliga och ekonomiska dokument skedde dock efter 1350. Bakgrunden var en ny lag som började utarbetas för hela det svenska riket under slutet av 1340-talet och som kom att ersätta landskapens egna lagar. Troligen var det kungen, Magnus Eriksson, som drev på, och därför brukar man kalla denna lag för Magnus Erikssons landslag. Lagens bestämmelser präglas fortfarande av det skriftlösa samhället med muntliga eder och vittnen, och den förutsätter nästan inget skrivande. Men i dess jordabalk, som alltså innehåller bestämmelser om jordöverlåtelser, dyker det upp ett parti om offentligt dokumentutfärdande som kan ses som den första språklagstiftningen i Sverige:

Alla de jordaköp som man skall göra på tinget, vare sig man giver jord för jord eller köper jord för penningar, vare sig det är större jord eller mindre, skall häradshövdingen giva sitt brev därom …

Bestämmelsen är längre och innefattar också vad det ska stå, vem som ska betala för brevet och vad man ska göra om en handling förkommit. Allra sist i detta parti stadgas det också att även alla domar av häradshövdingen, lagmannen och kungen ska nedtecknas i dombrev och att dessa ska skrivas på svenska. Det är alltså två stora saker som föreskrivs här: att dokument ska skrivas vid olika ekonomiska och rättsliga händelser och att de ska skrivas på svenska. Att döma av statistiken verkar det som att reformerna mottogs väl, åtminstone av delar av befolkningen.

I diagrammet ser man antalet bevarade handlingar som årligen utfärdats av aristokratin, städernas borgerskap och bönder och som gäller jordtransaktioner (personer inom kyrkan och klostren är inte medräknade och inte heller kungen). Det totala antalet varierar från år till år, men poängen är hur snabbt övergången faktiskt sker mellan språken. 1350 är det knappt några dokument på svenska alls, men fem år senare är de svenska i majoritet och snart är de latinska breven få.

Hur gick det egentligen till när man bestämde sig för det här? Vi vet inte detta säkert, men vi har några pusselbitar som ger en rimlig förklaring. Vi vet att en lagkommission arbetade på den nya landslagen i februari och mars 1347 i Örebro. Vi vet också att kung Magnus Eriksson under samma tid reste upp från Östergötland och kom att vistas i Örebro i april 1347, så det är högst troligt att det skedde överläggningar mellan kommissionen och kungen då. När vi sedan följer Magnus Eriksson vidare från Örebro i slutet av april reser han till Tingvalla, vid nuvarande Karlstad. Där utfärdar han den 29 april ett dombrev som tilldömer några bybor i Sörby utanför nuvarande Kristinehamn rätten att använda en väg. Detta dombrev skrivs på svenska och det är också det första bevarade dombrevet på folkpråk. Under 1350-talet går man efter hand helt över till svenska i dombrev.

Myndigheter och språkförändringar

Det ser onekligen ut som något har hänt i Örebro april 1347. Magnus Eriksson tycks börja använda svenska i dombrev efter sin Örebrovistelse, även om han också fortsätter att använda latin. Samtidigt förefaller skrift- och språkbestämmelserna i jordabalken vara inlagda som ett separat tillägg. Kanske var det vid överläggningar i Örebro som man bestämde sig för detta, med följden att kungen börjar använda folkspråk och en bestämmelse om språkval infogas i jordabalken. Det skulle i så fall vara början på historien om svenskan som offentligt skriftspråk.

Landslagens bestämmelse och dess följdverkningar sluter sig till en serie av stora språkliga förändringar som har initierats eller drivits på från myndighetshåll. Från modern tid är några välkända exempel den så kallade du-reformen som Socialstyrelsen bidrog till och ecklesiastikministeriets stavningsändringar 1906, då vi bland annat lämnade fv-stavning i till exempel öfver till förmån för enkel v-stavning i över. Och var det kanske offentliga institutioners behov av ett könsomarkerat pronomen som faktiskt bröt vallen för det nya hen? Blir det slutligen ett språkbeslut i en myndighet som tippar de/dem över ända till förmån för dom? Ofta följer offentliga institutioner det rådande språkbruket, men ibland har man varit en pådrivande kraft i språkförändringar.

/Jonatan Pettersson