Standard och variation

Nej. Språkvården har inte för avsikt att göra sig av med standardbegreppet. Standarden behövs för att underlätta för alla som vill uttrycka sig vårdat och enkelt i samtal och skrift, exempelvis i sitt jobb. Samtidigt är det viktigt att värna variation.

För ett par månader sedan cirkulerade en fråga på Twitter: Vilken fras återkommer du ofta till i ditt arbete? Detta råkade tilldra sig när jag visserligen var pinfärsk i mitt jobb som språkvårdare på Språkrådet, men ett hade jag redan hunnit snappa upp, nämligen att vi språkvårdare ständigt hör oss säga ”båda går bra”.

Ska man säga videor eller videos? Båda går bra. Nuförtiden hör man ofta stärka upp; heter det inte egentligen förstärka? Båda går bra. Stavas det symtom eller symptom? Båda går bra.

Det kan ge upphov till frustration hos den frågeställare som hade förväntat sig ett rakare besked. Kan språkvården aldrig sätta ner foten? Det måste väl finnas någon gräns mellan vad som är rätt och vad som är fel?

Måste det verkligen det? Jo, om målet vore att upprätta en stabil standard där det är lätt för alla att välja, är det bra om språkvården pekar ut vilket alternativ som är rätt. Vad som kan trassla till det för våra frågeställare är att vi som arbetar med språkvård har två mål för ögonen. Dels vill vi värna svenskans standard, dels vill vi värna språkbrukarnas tolerans inför språklig variation.

Den rutinerade språkvårdaren Ulf Teleman brukar nämna en brytpunkt där språkvården, som han uttryckt det, förlorade sin sociologiska oskuld. Fram till omkring 1970-talet sysslade språkvården till stor del med att upplysa om standarden, att berätta hur det ska heta – och att hålla stången mot alla former av språkliga uttryck som inte ansågs rymmas i standarden. Varför standarden skulle se ut just så var inte något man diskuterade i onödan.

Och så kom den där brytpunkten. Slöjan drogs bort. Det var det sociolingvistiska uppvaknandet. Forskare började intressera sig för olika gruppspråk som avvek från standarden, och kunde visa att ett gruppspråk var minst lika systematiskt och meningsfullt uppbyggt, bara annorlunda. Språklig variation blev ett studieobjekt för forskare. Med tiden blev perspektivet allt mer kritiskt. Successivt kom insikten att det vi ser som standard kanske liksom annat språkbruk är knutet till en viss kategori språkbrukare.

Faktum är att de flesta språkbrukare har ett vardagligt språk som ligger ganska långt från standarden. Ett talande exempel finns i inledningen till en klassisk ordbok från 1773. Där redogör utgivaren Abraham Sahlstedt för sitt urval: inga ord som bara används på landsbygden, bara av pöbeln, eller bara av kvinnor. Med tre snabba snitt har han skurit bort åtminstone tre fjärdedelar av befolkningen. Kvar har vi välbärgade män i städer; deras ordförråd kodifieras som standard oavsett om det förstås av kvinnor, pöbel och landsbygdsbor. I dag är ordböckernas urvalsprinciper bredare, men exemplet kan påminna oss om att det som presenteras som standardspråk tenderar att vara misstänkt likt språkbruket hos en viss grupp i samhället.

Ibland kan målen verka gå i konflikt med varandra, så att standarden skulle försvagas om vi accepterar variation. Och precis hur som helst kan det inte heller heta; vid någon gräns är det inte längre svenska. I de allra flesta fall är dock variationen så liten att den knappast stör standarden. Att det finns fler än ett sätt att uttrycka en betydelse är inte bara naturligt, utan ofta också eftersträvansvärt. Båda går bra – och bägge med.

/Linnea Hanell

Ovanstående text är ursprungligen en språkspalt skriven i Svenskläraren 2/2020.