Svensk ordföljd som symbol

Integrationsdebatten – vem ska ändra sig till förmån för vem för att samhället ska fungera – har ibland språkliga inslag. Enligt en nyutkommen bok är ett gott råd till invandrade personer att lära sig att svenskan har omvänd ordföljd i vissa satser. Denna så kallade V2-regel har länge fungerat som symbol för infödd svenska. Men är det den som gör svenskan så svensk?

Svenskan är huvudspråk i Sverige. Som sådant har den ett stort kommunikativt värde, det vill säga att myndigheter och de flesta medborgare kan kommunicera på svenska. Men svenskan, och särskilt vissa drag i den, har också symbolvärden. Den integrationsdebatt mellan Mustafa Panshiri och Qaisar Mahmood som inleddes med anledning av Panshiris bok ”Sju råd till Mustafa” visar vilka språkliga drag som tillskrivs extra stor symbolisk integrationskraft. Det är framför allt uttal och det ordföljdsfenomen som språkvetare kallar V2.

V2 är ett grammatiskt mönster som är vanligt i många germanska språk, och svenskan är ett av de språk som har detta mönster. Det innebär att verbet (V) står på andra plats (2) i huvudsatser, oavsett vad som står först i satsen:

a) Han (subjekt 1) äter (verb 2) päron.
b) Nu (adverbial 1) äter (verb 2) han päron.
c) Innan vi gick ut (satsformat adverbial 1) åt (verb 2) han ett päron.

I meningar som b) och c) måste vi stuva om: subjektet, som vanligen står på första plats, får flytta sig till platsen efter verbet när det kommer ett adverbial före, eftersom verbet måste ha den andra positionen i huvudsatsen. I bisatser och frågor ser det annorlunda ut, men i huvudsatser följer vi det här mönstret.

För inlärare är det här ett mönster som ofta är svårt att lära sig. Det är inte svårt att förstå hur regeln ser ut, men att automatisera den så att man alltid placerar verbet på andra plats, i synnerhet vid långa inledande adverbial, är svårare. Många nya talare av svenska gör heller inte det, utan placerar verbet på tredjeplats: V3. Svenskan får då samma struktur som engelskan:

d) Nu (adverbial 1) han (subjekt 2) äter (verb 3) ett päron.

För förståelsen spelar det liten roll. Det finns flera exempel på att V2-regeln sätts ur spel i förstaspråkstalares svenska, så vi är knappast ovana vid att höra V3-meningar:

e) Han (subjekt 1) kanske (adverbial 2) åt (verb 3) ett päron.
f) Han (subjekt 1) nästan (adverbial 2) hoppade (verb 3) av förtjusning.

Den typ av V3-satser som förstaspråkstalare av svenska använder uppfattas inte som symboliskt problematiska, men V3-satser som inte hör till sådana som också förstaspråkstalare säger har alltså ett starkt symbolvärde. Få saker signalerar inlärarsvenska så tydligt som V3, och V3 har också en närmast ikonisk status som markör för förortssvenska eller svenska under uppbyggnad. Många nya talare av svenska tillägnar sig aldrig en automatiserad V2-struktur. Det beror kanske delvis på att den inte behövs; det brukar inte uppstå missförstånd om V2-mönstret inte följs.

Men vissa inlärare av svenska lär sig trots svårigheterna att automatisera V2-regeln. Vanligen kräver det att man börjar tala svenska i låg ålder eller att man lägger stor möda på språkinlärningen, men det är inte säkert att det hjälper. Att lära sig att tala ett språk som vuxen och låta som att man lärt sig språket som barn är ofta omöjligt. Vi hör att människor kommer från olika delar av landet; vi kan också höra att de kommer från olika delar av världen.

Om verbet står på plats två eller tre spelar inte så stor roll för informationsöverföringen men har desto större symbolisk roll. Panshiri och Mahmood diskuterar just det symboliska värdet av andraspråksdrag för integrationen, och det symbolvärdet avgörs både av vem som placerar verbet på tredje plats och av attityden hos den som lyssnar.

/Maria Bylin och Sofia Tingsell