Begrepp vi inte kan vara utan

Vad har termer som ekosystemtjänst, biologisk mångfald och resiliens att göra med en mysig stund på balkongen? Massor, faktiskt.

Min balkong ligger i söderläge, och sommartid när solen vandrar från öst till väst håller jag noga reda på när trädkronan utanför ger bäst skugga. Trädet, som gör det möjligt för mig att läsa tidningen på balkongen utan att bli bländad, utför (helt utan avsikt) en ekosystemtjänst.

Det är fint på min balkong. Vi har ett litet insektshotell och har planterat både oregano och verbena för att bin och andra insekter ska trivas. Förhoppningsvis få en jordgubbe på köpet, också den en ekosystemtjänst, alltså

• ’en produkt eller tjänst som naturens ekosystem ger människan och som bidrar till hennes välfärd och livskvalitet’.

Träet som mitt bord är tillverkat av, textilierna i kläderna jag bär, maten i lunchlådan, fotosyntesen som bara pågår utan att jag lyfter ett finger, det att jag njuter i skuggan: allt detta är exempel på ekosystemtjänster. Själva begreppet myntades i början av 80-talet av ekologer och ekonomer för att synliggöra och skapa förståelse för att människors överlevnad och välmående är beroende av naturens ekosystem.

Fullständigt avgörande för naturens ekosystem och för att de ska kunna leverera de här produkterna och tjänsterna, som jag, en människa, så gärna vill ha i mitt liv och allt som oftast tar för givna, är den biologiska mångfalden. Biologisk mångfald står för ett svindlande och komplext begrepp. Läs nu lugnt, låt orden sjunka in, backa om det behövs:

• ’variationsrikedom bland levande organismer av alla ursprung, inklusive från bland annat landbaserade, marina och andra akvatiska ekosystem och de ekologiska komplex i vilka dessa organismer ingår; detta innefattar mångfald inom arter, mellan arter och av ekosystem’.

Begreppet definierades 1992 i FN-fördraget ”Konventionen om biologisk mångfald” som 196 länder har undertecknat. Fenomenet har naturligtvis funnits så länge planeten funnits, om än på olika vis under olika geologiska eror. Men 1992 kom människan på att hon behövde en gemensam förståelse för fenomenet, prata om det och sätta ord på det.

Tillbaka till balkongen: Biologisk mångfald behövs för att jag ska få linser i min lunchlåda. Om arten som pollinerar linsplantorna dör ut, exempelvis på grund av klimatförändringar orsakade av oss människor, kanske det inte finns någon annan art som kan backa upp och göra samma jobb. Ett ekosystem utan biologisk mångfald blir alltså mer sårbart, framför allt om en nyckelart med särskilt stor betydelse för ekosystemet dör ut. Variationsrikedomen av arter gör däremot ekosystemet mer resilient, det får en ökad

• ’förmåga att hantera förändringar och att kunna fortsätta att utvecklas’.

Resiliens är för övrigt en förmåga, eller kapacitet, som inte bara ekosystem kan besitta. Även ekonomier, städer och arbetsplatser kan vara resilienta, och förstås också vi människor. Inom psykologin talar man om att en person kan ha psykologisk resiliens och i och med det vara väl rustad för att hantera svårigheter i livet. I begreppet ligger också egenskapen att kunna utvecklas trots svårigheter eller förändringar. För människans del kan det vara just där som hoppet om vår framtid ligger, alltså genom handlingskraft, nytänkande och kreativitet. Och i språket kommer detta till uttryck på flera sätt och på olika nivåer i samhället.

Internationellt pågår just nu ett arbete med att skapa en legaldefinition av ekocid. Uttrycket har funnits i människans språkbruk sedan åtminstone 70-talet och begreppet, svindlande och smärtsamt, beskrivs i dagsläget som

• ’omfattande skada på, förstörelse eller förlust av ekosystem inom ett avgränsat geografiskt område, antingen genom mänskligt handlande eller andra orsaker, i en sådan omfattning att invånarnas möjligheter till ett fredligt åtnjutande av området allvarligt inskränkts’.

Målet med definitionsarbetet är att införa begreppet som ett femte brott i ”Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen” jämte bland annat folkmord och brott mot mänskligheten. På så vis kan det bli möjligt att utkräva ansvar för verksamheter som förstör miljön.

För svenska myndigheters del finns ett förslag om att lägga till begreppet livscykelperspektiv i miljöledningsförordningen. Det innebär i detta sammanhang att en myndighet, varje gång en ny produkt eller tjänst behövs, måste beakta produktens eller tjänstens påverkan på miljön sett genom hela dess fysiska livscykel, alltså från råmaterialutvinning, produktion, transport, distribution och användning till avfallshantering eller återvinning till nya produkter och tjänster.

Begreppet nollavfall, som på engelska kallas zero waste, står för ett förhållningssätt där man så långt som möjligt strävar efter att inte producera något avfall som inte kan återvinnas eller komposteras. Det anammas i allt fler sammanhang, exempelvis av individer som vill hitta en ny hållbar livsstil och av butiker som satsar på att sälja varor utan förpackningar eller i lösvikt.

Ju längre in vi tar oss i omställningen mot ett hållbart sätt att leva, desto fler företeelser och fenomen kommer vi att behöva ringa in, sätta ord på och sprida kunskap om – begrepp som vi inte kommer att kunna vara utan. Och jag, som tillhör en priviligierad grupp av världens människor, har särskilt goda förutsättningar att ta mig an dessa nya begrepp. Ett sådant är delningsekonomi. Det kan ses som ett samlingsnamn för aktiviteter som går ut på att byta, dela, hyra, låna och ge bort saker och tjänster, och passar utmärkt för mig på min balkong, nu när jag funderar på att skaffa nya krukor till mina kryddor.

/Karin Webjörn