Var fjärde person kan tveka inför en benämning av en person eller grupp i samhället. Samtidigt uppger tre av fyra personer att benämningsordval är viktiga. Det visar en nyligen gjord undersökning av Språkrådet i samarbete med Sifo Kantar.

Under ett möte med en rad språkexperter nyligen kunde man höra ordföranden tveka inför ordet bensträckare. I samtalet som följde i pausen förstod man att flera deltagare inte kände till att man kan behöva undvika det ordet för att visa hänsyn mot dem som av olika skäl inte kan sträcka på sina ben. Sådana här situationer är inte ovanliga. Språkvetaren Mats Landqvist skriver att språkbrukare kan behöva tänka efter när de pratar, och att det ibland råder tveksamhet om lämplighet och associationer kring uttryck för beteckningar på personer och grupper (jämför 2018 s. 177–178).

För precis ett år sedan startade en annan språkvetare, Lars Melin, en debatt om den osäkerhet som personer kan känna inför beteckningar och andra ord som med tiden byts ut och ändras. I en artikel som – litet oklart – vänder sig till ”aktivister”, hävdar Melin att ett inkluderande språk kan göra de redan ängsliga språkbrukarna ännu osäkrare. ”Får man säga exempelvis dvärg eller indian?” frågar Melin, och erbjuder på detta vis en röst åt alla som någon gång tvekat inför ett ord som är under förhandling. Texten hade flera ingångar till en rad intressanta teman, som sambanden mellan ordval, verklighet och intention, samt frågan om vem som har makt över språket. Debattinlägget möjliggjorde för andra att höras, och samtalet om språk och samhälle fick ett oväntat utrymme i medierna en tid.

Språkrådet bekräftade i sitt svar att den som använder ett laddat ord kan få kritik. Visst får man säga dvärg eller indian, men om det finns andra och mer neutrala benämningar kanske man bör använda dem. Dock ska man inte dra förhastade slutsatser om den som råkar använda ett ord som någon reagerar på. Det är inte alltid man hinner snappa upp de nya associationer ett ordval kan föra med sig.

I ett annat svar på Melins artikel lyfte en rad språkforskare fram språket som en resurs för att ändra samhället. Ordval som ändras och nya beteckningar på personer och grupper kan vara ett sätt att utmana normer och tankemönster. Forskarna skrev om sina erfarenheter av att språkbrukare efterfrågar nya ord utan negativa konnotationer. Det visar på en medvetenhet om att språket utvecklas och att ordval har betydelse. Det här är något som Anna Vogel (2020) konstaterar i sin forskning om laddade ord: Det spelar roll vad vi kallar oss själva, och det spelar roll vad vi kallar andra. Ord är inte neutrala. Det gäller särskilt beteckningar som bär på en historia som kan ge ordet negativa konnotationer.

Får man säga exempelvis dvärg eller indian? frågar Melin, och erbjuder på detta vis en röst åt alla som någon gång tvekat inför ett ord som är under förhandling.

Hur det står till med språkbrukarnas osäkerhet har emellertid nyligen undersökts. I telefonintervjuer med 1 000 representativt utvalda personer ställde Sifo Kantar på Språkrådets uppdrag två frågor om inställning till benämningar.

En fråga som ställdes var: När du talar och skriver, kan du känna dig osäker på vilka ord du ska använda för att benämna personer och grupper i samhället (exempelvis homosexuell eller bög, lokalvårdare eller städare, person med funktionsvariation eller handikappad)? I svaret kunde man ange om man ofta eller ibland kände sig osäker. Man kunde även svara nej eller att man inte visste. Den andra frågan på temat benämningar byggde på den första. Här bad man informanten värdera benämningsordval: är de mycket viktiga, ganska viktiga, inte så viktiga, inte alls viktiga eller vet man inte?

Tre av fyra tycker ordval är viktiga

På frågan om osäkerhet svarar de flesta, 68 %, nej. Två tredjedelar uppger alltså att de inte är osäkra när de ska beteckna personer och grupper i samhället. Samtidigt uttrycker 26 % att de ibland känner sig osäkra, och 4 % att de ofta känner sig osäkra, resterande 2 % vet inte.

Svaren har sorterats på kön, ålder, utbildning, inkomst, hemkommun och partitillhörighet. Sammanfattningsvis känner sig personer i åldern 18–49 år mer osäkra än äldre (särskilt män över 50 år). Personer som inte bor i storstad uttrycker också större osäkerhet. Bland dem som röstar på Sverigedemokraterna säger fyra av fem att de inte känner sig osäkra på benämningsordval (figur 1). Kön, utbildning, inkomst har ingen betydelse i den här frågan.

Därefter har man frågat hur viktiga benämningsordval är. Här svarar tre fjärdedelar, 73 %, att sådana ordval är mycket eller ganska viktiga. 37 % tycker till och med att de är mycket viktiga. En knapp fjärdedel, 23 %, värderar benämningsordval lägre: de är inte så viktiga eller inte viktiga alls.

Den här frågan visar en tydlig skillnad mellan könen (figur 2). Bland kvinnor värderar 84 % benämningsordval högt och anser att de är mycket eller ganska viktiga. Motsvarande siffra för män är 62 %. Även bland personer med eftergymnasial utbildning svarar en majoritet att ordval är mycket eller ganska viktiga (77 %), medan fler över 70 år (31 %) uppger att benämningsordval inte är så viktiga, eller inte viktiga alls.

Många centerpartister, socialdemokrater och vänsterpartister tycker att benämningsordval är mycket eller ganska viktiga (81–89 %). Färre sverigedemokrater tycker det (53 %) (figur 3).

Enligt SCB:s partisympatiundersökning från i maj 2020 har MP, V, S och C fler kvinnor bland sina väljare, SD och M har fler män. Samtidigt röstar fler yngre personer på MP, V och C, medan fler äldre föredrar SD och S. Om det har någon betydelse i det här sammanhanget kan man fundera på.

Ordval blir politiska

Om perspektivet vidgas, har man i tidigare studier kunnat se att högerradikala partier i Europa oftare än andra partier tar ställning mot den politiska och kulturella eliten i samhället, med argumentet att elitens syn på exempelvis frågor om mångkultur inte delas av folket (jfr Jylhä, Rydgren & Strimling 2018, s. 9–10). Något som liknar detta fick vi konkret se i den svenska debatten om pronomenet hen för knappt ett tiotal år sedan. Inledningsvis var flera riksdagspartier tveksamma till hen. Mest kritiska var dock sverigedemokrater. Kanske bidrog detta till att opinionen efter debatten svängde till hens fördel och att pronomenet några år senare kom in i SAOL (jfr Milles 2012).

Oavsett vad vi röstar på och hur vi definierar oss, som gammal eller ung, höger eller vänster, kan vi konstatera att många av oss tvekar när vi ska omtala någon eller en grupp i samhället. Möjligen är det vetskapen att det spelar roll som gör oss osäkra ibland. Även språkexperter kan vara ovetande om alla betydelsenyanser som omgärdar ett ord.

/Johanna Ledin