I Utbildningsradions program Skrivglappet ställs frågan: Har förmågan att skriva försämrats bland unga? Och nära till hands i frågan om ungas skrivförmåga har försämrats eller ej, ligger frågan om huruvida skolans svenskundervisning har försämrats eller ej. Att svenskundervisningen har förändrats för att följa med sin tid vet vi, men blev det bättre eller sämre?

Arbetsgivare och universitetslärare vittnar om att en del arbetssökande och studenter inte behärskar det svenska skriftspråket på tillräckligt hög nivå. Detta har uppmärksammats bland annat av SVT:s Aktuellt och diskuterats i sociala medier. För att kunna svara på om studenter skriver sämre i dag behöver vi veta något om studenters skrivförmåga genom tiderna, och det gör vi inte. Skrivforskare påpekar att det är nästintill omöjligt att mäta förändringar i kvaliteten på den genomsnittliga studentens skrivförmåga. Kanske är det fler studenter som skriver sämre på universitetet i dag, men det skulle i så fall kunna bero på att många fler studenter går vidare till universitet och högskola idag. Den breddade rekryteringen gör att fler än akademikerbarn läser vidare, och även om det kan leda till att fler skribenter med sämre skrivförmåga kommer in på högre utbildning, så behöver man inte betrakta det som en enbart dålig sak.

Arbetslivets krav har också förändrats. Det är möjligt att fler unga har svårt att klara arbetslivets krav på skrivförmåga i dag, men det kan lika gärna bero på att arbetslivets krav på skrivförmåga har ökat som på att ungas skrivförmåga försämrats. Kraven på dokumentation och skriftlig kommunikation är högre i dag, och i många yrken där man tidigare knappt behövde kunna läsa, behöver man nu snabbt kunna formulera sig nyanserat i skrift, ofta många gånger per dag. Kanske fanns det alltså lika många med bristfällig skrivförmåga för några decennier sedan, men som kunde arbeta i yrken där det inte utgjorde något problem.

Det vi faktiskt vet är att debatten om ungas skrivförmåga inte är ny. Martin Malmströms avhandling ”Synen på skrivande. Föreställningar om skrivande i mediedebatter och gymnasieskolans läroplaner” från 2017 visar att det flera gånger under historien har påtalats att ungas skrivande är krisartat dåligt, i Sverige och i andra länder. Malmström menar att orsaken oftast automatiskt antas vara brister i skolan, men att debattörerna inte baserar det på fakta, utan på en slags känsla av att något gått förlorat. Och han påpekar att den känslan inte nödvändigtvis är något bra underlag för utbildningspolitiska beslut.

Men spelar det någon roll om problemet uppstod nu eller om det alltid har funnits? Förmodligen inte. Det framgår ju klart och tydligt att några studenter har bristande skrivförmåga och därför behöver hjälp, även om många skriver alldeles utmärkt och klarar sina studier utan problem. Som Mona Blåsjö påpekade i Aktuellt finns det också många väl beforskade och beprövade metoder tillgängliga för att höja studenters skrivkompetens, bland annat på Skolverkets webbplats. Så kanske är det dags att acceptera att frågan om ifall ungas skrivförmåga är sämre nu än förr (när nu ”förr” var?) inte kan ges något säkert svar. I stället kan vi ägna vår energi åt att diskutera hur vi ska stötta de unga som behöver det, och hur mycket av samhällets resurser det får ta.

/Maria Bylin