Ord i coronans spår: Klarspråk ska både talas och skrivas

I klarspråksarbete ligger oftast fokus på skriftspråket, eftersom det framför allt är genom texter som myndigheter kommunicerar. Men språklagen skiljer inte på tal och skrift när den slår fast att språket ska vara begripligt. Det här inlägget tar upp några aspekter av muntligt klarspråk som kan vara viktiga att tänka på när man kommunicerar under coronapandemin.

”Dagligen hör man dem i tv och radio tala om ’basal’ hygien. Undrar hur många ursprungssvenskar och nykomna som förstår vad ’basal’ betyder. Ingen av dem jag frågat i min förort har hört ordet. Varför kan man inte säga vad det egentligen handlar om: tvätta händerna, när du varit ute eller i kontakt med andra människor.” Det klarspråksrådet ger signaturen ”Jafe” i en insändare i lokaltidningen Mitt i Söderort den 16 juni 2020.

I ett vanligt samtal skulle nog ingen uppmana en medmänniska att ägna sig åt basal hygien. Det ligger närmare till hands att i stället säga just så som Jafe föreslår: tvätta händerna! Om nu basal (’grundläggande’) hygien syftar enbart på handtvätt. Det finns flera möjliga tolkningar av det ganska abstrakta uttrycket, och det betyder troligen något annat – och mer – för personalen i hemtjänsten eller på vårdboendet än för en privatperson.

Här kan det vara värt att påminna sig om att språklagen omfattar både tal och skrift. Paragraf 11, den så kallade klarspråksparagrafen, gör ingen skillnad mellan talat och skrivet språk utan slår fast att ”språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt”. Det räcker alltså inte att skriva klarspråk.

Myndigheternas och politikernas råd under pandemin har ibland kritiserats för att vara alltför vaga och otydliga på presskonferenserna. I stället för att uttrycka explicita förbud och påbud har de talat om att vi ska ”undvika” att göra vissa saker, att det ”kan vara bra att tänka på” att göra si eller så, och att man ska ”använda sunt förnuft”.

Särskilt förbud kan av artighetsskäl vara svåra att uttrycka och kräver särskilda artighetsfraser. För att direkta uppmaningar inte ska framstå som burdusa lindas de in, som exempelvis ”tänk också på att inte besöka platser där många människor samlas”. Tillägg som ”så ofta du kan” är ett sätt att modifiera, till exempel i kampanjbudskapet ”håll avstånd, gärna två meter, så ofta du kan”. Här kan det uppstå en konflikt mellan å ena sidan tydlighet och klarspråk och å andra sidan artighet.

I blogginlägget Varför säger de patognomon? har Åsa Holmér tagit upp företeelsen när experter av bara farten använder sitt specialiserade fackspråk inför en bred publik. Även uttryck som inte direkt är facktermer kan vara svårförståeliga och kräva en klarspråklig strategi. I ett radioprogram i P1 på midsommarafton svarade forskaren Emma Frans på frågor om smittrisken under midsommarfirandet. Hon sa bland annat att dans runt stången inte var coronakompatibel och därför inte någon lämplig syssla i år. Efterledet -kompatibel betyder ungefär ’möjlig att samordna med’. Men av sammanhanget framgick det ändå vad hon menade, eftersom hon konkretiserade med att säga att man åtminstone inte borde hålla varandra i händerna under dansen.

På myndigheternas gemensamma presskonferenser under pandemin visar sig ibland skillnaderna i villkor mellan tal och skrift, och talaren påminns om att förklara sådant som inte är självklart lättbegripligt. Svante Werger, rådgivare på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), förklarade på presskonferensen den 5 juni att regeringen hade beslutat att ”ge MSB ett bemyndigande – en rätt och en möjlighet, kan man kanske uttrycka det på lite vanligare svenska”. Här visade han en medvetenhet om att termer från förvaltningsspråket inte är allmänt kända, och åstadkom genom sitt förklarande tillägg en bra balans mellan fackspråk och begriplighet.

Sådant som är svårt i skrift kan bli ännu svårare i muntlig kommunikation, exempelvis när förkortningen VGR, som står för Västra Götalandsregionen, nämndes under en presskonferens och sammanhanget inte gav så många ledtrådar. Även den som känner till förkortningen kan lätt höra fel på en bokstav och missa innebörden. Det är av den anledningen som radiojournalister ibland lägger till ett epitet framför förkortningar som är svåra att uppfatta i tal: banken SEB, för att särskilja den från statistikmyndigheten SCB.

Socialstyrelsens krisberedskapschef Johanna Sandwall avslutar ibland sina rapporter på presskonferenserna klockan 14 med att säga slut. Tydligare avslutning än så kan det inte bli. Slut!

/Gabriella Sandström