Språkrådsbloggen

Ord i coronans spår: I dessa coronatider

Varför kallar vi den märkliga situation som vi nu befinner oss i för dessa coronatider? Ska det verkligen vara plural? Ja, det ska det, och det finns historiska och (konstruktions-)grammatiska förklaringar till ordvalet, som också är ett exempel på hur språkliga mönster skapar betydelse.

Dagligen hör vi i rapporteringen om coronapandemin en mängd ord och uttryck som kan vara mer eller mindre okända för oss. I bloggserien Ord i coronans spår tittar vi lite närmare på en del av dessa ord.

När vi vill tala om den svåra och märkliga situation som råder i Sverige sedan mitten av mars använder vi ofta frasen i dessa coronatider. Tidningarna berättar om vilka filmer man kanske bör se igen i karantänen i dessa coronatider, vilka branscher som har svårt att klara sig i dessa coronatider och att det är svårt att veta hur man kan resa tryggt i dessa coronatider. Det lite högtidliga uttrycket har spridit sig också till helt vanliga samtal med grannens barn eller sommarjobbaren i affären: vi kan inte leka inomhus för det är ju coronatider och vi får tvätta händerna ordentligt nu i coronatider.

Språkrådet har också fått in kommentarer och frågor om frasen. Varför säger man i dessa coronatider? Någon ställer sig, och oss, också frågan om varför man väljer -tider i plural. Det här coronaviruset är ett för människan helt nytt virus. Det har aldrig tidigare i mänsklighetens historia funnits någon coronatid vare sig med avseende på själva viruset eller med avseende på de inskränkningar av människors frihet som vi ser nu. Pluralformen verkar därför helt felaktig.

Men att det har kommit att heta just coronatider är kanske inte så konstigt. När vi skapar nya sammansättningar eller uttryck skapar vi inte betydelse bara med hjälp av ord, utan också med andra språkliga redskap. Vilka ordformer vi använder, till exempel singular eller plural, bestämd eller obestämd form, spelar också roll för vad ett nytt uttryck kan betyda. Den riktning av språkvetenskapen som kallas konstruktionsgrammatik har ägnat sig åt att beskriva vad olika språkliga mönster bär på för information. I fallet coronatider finns två sådana mönster som spelar roll för att ordet fungerar så bra för att beteckna denna vår nya vardag. Dels är det pluralformen, dels är det sammansättningen.

Tid i plural, tider, betecknar egentligen inte tid så mycket som omständighet. Så har det fungerat i svenskan sedan många hundra år. Så här, något omformulerat, skriver Svenska Akademiens ordbok (SAOB) om tider: ”tidsperiod som kännetecknas av vissa omständigheter eller tillstånd, ofta med karaktäriserande bestämning som farliga tider: uti yttersta dagarna stundar farliga tider (från en översättning av Nya testamentet 1526). I SAOB finns både dåliga och bra omständigheter omnämnda i samband med tider. Det finns jämmertider och ofärdstider, men också blomstringstider och jubeltider.

Om vi istället vänder oss till modernare texter kan vi lägga märke till ett annat mönster för sammansättningar med -tider. Sammansättningarna med -tider kan betyda just tid: öppettider, läkartider. Men där -tider inte betyder tid, utan omständighet, dominerar sammansättningar som betecknar något otrevligt eller svårt: kristider, orostider, förkylningstider.

Då kan konstruktionsgrammatiken, och vi, dra den här slutsatsen om varför vi har kommit att tala om dessa coronatider: Ordet är välvalt för att tid i plural i det här fallet står för betydelsen omständigheter och situationer, alltså sådant som att behöva hålla två meters avstånd till andra människor och inte besöka äldre, inte betydelsen timmar och minuter. Sammansättningen är också lyckad för att sammansättningar med ‑tider i modern svenska vanligen antyder att vi har att göra med något negativt, som kriser av olika slag, vilket pandemin måste sägas vara ett exempel på.

När sjuåringar lillgammalt talar om hur livet fungerar i dessa coronatider har de alltså lärt sig två konstruktionsgrammatiska mönster, eller scheman som de också kallas, som förknippas med substantivet tid. Dessa scheman kommer sjuåringarna att bära med sig genom livet och använda som mallar när de behöver skapa nya ord i nya ofärdstider.

/Sofia Tingsell