Sjukdomsbenämningar har historiskt bildats bland annat utifrån namn på platser, personer och djur, som i spanska sjukan och svininfluensan. Men hur bör vi bäst namnge sjukdomar i dag?

Vad ska den heta? Det är ju vad man undrar när en ny liten parvel kommer till världen – även när den lilla parveln är en sjukdom eller ett virus. Den sitsen var vi i vid årsskiftet 2019/2020, när det började komma rapporter om personer som fått allvarliga lunginflammationer i den kinesiska staden Wuhan.

Med vaga benämningar som ”en allvarlig lungsjukdom i Kina” startade den svenska nyhetsrapporteringen om det vi i dag känner som covid-19. I början florerade attribut som ”nytt”, ”okänt” och ”mystiskt” i kombination med geografiska bestämningar som ”i Kina”, ”från Hubeiprovinsen” och ”i staden Wuhan”. När smittan spred sig till Japan och Thailand figurerade den geografiska bestämningen ibland som ett attribut: ”kinesiskt lungvirus”, ”Wuhaninfluensan”. Man gjorde också kopplingar till de tidigare utbrotten av sars och mers, och började tala om ”det nya sarsviruset” och ”det sarsliknande lungvirus som upptäckts i Kina”. Snart var kopplingen fastslagen: liksom för de andra sjukdomarna var bakgrunden här ett coronavirus. Benämningen ”det nya coronaviruset”, eller bara ”corona”, började få fäste.

Man hade kunnat tänka sig andra utvecklingar. Många sjukdomar har, åtminstone i folkmun, fått namn efter den geografiska plats där de upptäcktes. Kända fall är spanska sjukan, hongkonginfluensan och asiaten – liksom engelska sjukan, som fick sitt namn efter upptäckarens nationalitet. Andra platsnamn på sjukdomar är ryska snuvan och franska sjukan (det senare en gammal benämning på syfilis). Även ebola är en sjukdom med geografiskt namn – efter en flod i Kongo. Men även om det talades om ett ”kinesiskt lungvirus” tidigt 2020 var det inte någon benämning som satte sig, vare sig officiellt eller i folkmun. Kanske var det en medveten strategi, med grund i de kritiska rapporter som snart kom om rasistiskt bemötande mot personer med asiatiskt utseende. När viruset kopplades till Kina blev personer som såg ut att komma från det landet misstänkliggjorda, även om de så inte hade varit där i hela sitt liv.

En annan kategori av sjukdomsbenämningar utgår från djur med kopplingar till sjukdomen. Det nya coronaviruset misstänks komma från marknader där det säljs vilda fladdermöss och andra djur. Sjukdomen som viruset ger upphov till hade alltså kunnat få ett namn som fladdermussjukan – i paritet med galna ko-sjukan, fågelinfluensan och svininfluensan. Men så blev det inte heller, och det är nog också lika bra. Det hade kunnat ge intrycket att en prioriterad smittskyddsåtgärd vore att akta sig för fladdermöss, och det är ju ganska lätt gjort i många av de regioner som faktiskt är värst drabbade av sjukdomen.

Ytterligare en kategori av sjukdomsbenämningar är så kallade eponymer, alltså sådana som bildas av personnamn. Namnet kommer ofta av en läkare eller forskare som har upptäckt sjukdomen. Men även sådana sjukdomsnamn kan bli känsliga. I vissa fall blir sjukdomen väldigt stigmatiserad, vilket påverkar vilka associationer man får av personnamnet; att heta något som Tourette i efternamn i dag är nog en särskild sorts upplevelse. I andra fall förändras bilden av den person som namngivit sjukdomen. Ett känt exempel är läkaren Hans Reiter som namngett sjukdomen reiters syndrom. Reiter var nazist och har anklagats för krigsförbrytelser, bland annat som en av de ansvariga för oetiska medicinska experiment som utfördes på koncentrationslägerfångar. (Många vill också ersätta den senare eponymen med namnet reaktiv artrit.)

Det är Världshälsoorganisationen WHO som har det internationella uppdraget att ge sjukdomar ett officiellt namn. De menar att poängen med att namnge sjukdomar ska vara att underlätta en diskussion om prevention, spridning, smittsamhet och behandling. Sjukdomsnamn behöver uppfylla tre kriterier: de behöver vara precisa så att personal inom hälso- och sjukvård kan arbeta effektivt, de behöver vara enkla så att de blir språkligt hanterbara för oss lekmän, och de behöver vara hänsynsfulla så att de inte i onödan pekar ut en viss grupp. Virusnamn däremot, till exempel sars-coronavirus-2 som det nya coronaviruset officiellt heter, har syftet att synliggöra virusets genetiska struktur så att forskare ska kunna diskutera behandling och vaccin.

I mitten av februari 2020 meddelade WHO att den sjukdom som orsakas av det nya coronaviruset har fått det officiella namnet covid-19. Det här är en fjärde typ av sjukdomsbenämning, som inte utgår från plats, djur eller personnamn, utan helt enkelt är en sorts uttalbar initialförkortning. Det här tycks vara ett allt vanligare sätt att bilda namn av allehanda slag, på myndigheter, på forskningsprojekt och här alltså på sjukdomar. Covid-19 är konstruerat på liknande sätt som sars, mers och aids. En skillnad är dock att de senare beskriver sjukdomens symtom (severe acute respiratory syndrome, Middle-Eastern respiratory syndrome och acquired immunodeficiency syndrome). Covid står rätt och slätt för coronavirus disease – coronavirussjukdom – och efterledet -19 står för året 2019. Den här initialförkortningen ger inte alls lika mycket information om själva sjukdomen som de tidigare nämnda.

Hur kom det sig att just den här sjukdomen fick ett namn som ger oss så lite information? Klart är att det snabbt blev nödvändigt för WHO att ta fram ett hanterbart namn här och nu, under pågående pandemi. Kanske speglar namnet en ny trend där man strävar efter att ge nya sjukdomar mer neutrala namn, för att undvika stigmatiserande kopplingar till särskilda länder, människor och djur. Om de som namnger sjukdomar framför allt är intresserade av att påverka vad vi språkbrukare gör med sjukdomsnamnet, låter det som en klok namnbildningsstrategi.

/Linnea Hanell