Språkrådsbloggen

Ord i coronans spår: Varför säger de patognomon?

Observation, uthållighet och patognomon. Överskattar experterna allmänhetens koll på facktermer, eller vill de bara briljera? Åsa Holmér fördjupar sig i frågan om hur katastrofer ofta lär oss nya ord.

Dagligen hör vi i rapporteringen om coronapandemin en mängd ord och uttryck som kan vara mer eller mindre okända för oss. I bloggserien Ord i coronans spår tittar vi lite närmare på en del av dessa ord.

Ända sedan coronasmittan fick fäste i Sverige i början av mars har Folkhälsomyndigheten hållit dagliga presskonferenser. Då berättar en rad fackexperter om det aktuella coronaläget utifrån sina olika perspektiv. I direktsändning ger de oss en populariserad version av sina särskilda kunskaper. De försöker oftast förklara de speciella ord och uttryck, facktermer, som de använder. Men varför använder de termerna över huvud taget? Är det för att vi inte ska förstå? Är det för att de vill briljera?

Nej, jag tror att skälet ligger i att detta fackspråk är deras ”modersmål”. Det ligger längst ut på tungan för dem.

Men i direktsändning, när de ska förklara för oss som lyssnar, kan informationen de ger komma ut på lite olika sätt. Ibland använder de en fackterm därför att de inte tänker på att det är en fackterm som andra inte förstår. Ibland hittar de inte ett annat ord, de vet helt enkelt inte vad det heter på ”allmänspråkiska”. I bästa fall använder de termen men förklarar den, därför att de vet att de vänder sig till både experter och allmänhet med sitt budskap.

Vid presskonferensen den 17 april svarade Karin Tegmark Wisell, överläkare och avdelningschef på Folkhälsomyndigheten, på en fråga om smak- och luktbortfall var ett tydligt symptom på covid-19:

”Det är fortfarande inte patognomont, att om man har smak- och luktbortfall så är det covid-19, men det är en observation.”

Här använder hon facktermen patognomon. Och den är lätt att urskilja som en fackterm. Termen bygger på ordled från latin och grekiska och skiljer sig så tydligt från ord i allmänspråket att det ”syns” att det är en term.

Karin Tegmark Wisell använder patognomon i den betydelse som återges i ”Medicinsk terminologi” av Bengt Lindskog: ’utslagsgivande för diagnos; ett symtom, som är så typiskt för en viss sjukdom att det anses innebära en säker diagnos på denna sjukdom’. Hon ger ett exempel direkt efter termen på vad den står för i just hennes sammanhang, så antagligen är hon medveten om att alla inte förstår. Men för henne är det ett ord som är adekvat och självklart att använda, det sammanfattar en mängd kunskap som hon besitter – och ligger antagligen närmast till hands för henne.

Men hon använder också en annan fackterm som inte är lika tydlig och inte syns lika väl. Många skulle antagligen inte ens kalla det för en fackterm. Det är ordet observation. En allmän betydelse är ’noggrann iakttagelse’. Inom sjukvården används det parallellt med termen observandum som står för ’något som särskilt bör uppmärksammas’. Här ligger en liten insnävning i betydelsen om att man bör hålla detta under bevakning.

En sådan specifik användning av ett ord från allmänspråket är inte alltid lika lätt att få ögonen på. Ett liknande exempel är uthållighet. I allmänspråket är det människor som kan vara mer eller mindre uthålliga, ofta när det gäller fysisk ansträngning. Och nu förmanar oss Folkhälsomyndigheten att vi ska vara uthålliga och fortsätta tvätta händerna och hålla distans för att minska smittspridningen av coronaviruset.

Parallellt hör vi att även den medicinska skyddsutrustningen har (eller inte har) en uthållighet. På en presskonferens sa Socialstyrelsens generaldirektör Olivia Wigzell att man försöker ”garantera en längre uthållighet när det gäller tillgången på skyddsutrustning”. Vad menade hon då? Snarare att organisationen dagligen måste kunna motsvara behovet av skyddsutrustning än att den har ’förmåga att hålla på länge utan att förtröttas’ som betydelsen i allmänspråket är.

Det är typiskt för katastrofer, olyckor och större händelser att vi får lära oss facktermer som vi aldrig förut hört talas om. Genom Estoniakatastrofen 1994 lärde vi oss fartygstermen bogvisir. Den geologiska facktermen tsunami kom i allmänt bruk genom jordbävningen i Indiska oceanen 2004. Och den epidemiologiska termen pandemi blev mer känd genom svininfluensan 2009.

Vi som inte är experter lär oss till viss del vad dessa termer står för, men längs vägen tappar vi ofta den specialiserade betydelse de har i experternas värld och använder dem i en mer allmän betydelse. Vi får se hur det går med de facktermer vi lär oss denna gång.

/Åsa Holmér