Nya språkcentrum på gång

Isof har fått regeringens uppdrag att inrätta och driva språkcentrum för de nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli och romska. För samiska finns redan ett språkcentrum som har Sametinget som huvudman.

Språkcentrumen ska arbeta för att tillgodose de nationella minoriteternas behov och rätt att återta sina språk. Uppdraget handlar dels om att genom sakkunskap och metodutveckling bistå individer som vill återta språken, men också om att att främja och stimulera användningen av språken i samhället.

Vad är ett språkcentrum?

De nationella minoritetsspråken är hotade, på så sätt att antalet talare minskar. Med tiden har språken också i olika grad tappat funktioner, det vill säga att de inte fullt ut kan användas inom alla samhällsområden eftersom det inte utvecklats facktermer inom dessa verksamheter.

En sådan utveckling har skett som en del av en naturlig språkbytesprocess, men också som ett resultat av en så kallad assimileringsprocess under första hälften av 1900-talet, vilket innebär att talare av minoritetsspråk blev tvingade att gå över till svenska. Det har i många fall inneburit att talarna av språken har undvikit eller helt slutat att tala minoritetsspråken och att språken inte heller förs vidare till yngre generationer.

Arbetet på ett språkcentrum syftar till det som brukar kallas revitalisering av språk. Revitalisering innebär att språkets överlevnadschanser ökar genom att nya talare tillkommer eller genom att talare som har lite kunskap i språket lär sig mer. Arbetet på språkcentrum ska alltså uppmuntra till användning av de nationella minoritetsspråken. Det kan ske genom arbete med attitydförändringar, att arbeta för att lyfta bort språkspärrar som hindrar personer från att våga tala sitt språk och genom att ta att synliggöra språken i samhället.

Varför nationella minoritetsspråk?

I Sverige talas minst 200 olika språk, men bara fem av dem har status som nationella minoritetsspråk: finska, jiddisch, meänkieli, romska och samiska. Det är dessa språk Sverige har förbundit sig att särskilt främja, enligt Europarådets stadga (Europeisk stadga om landsdels- eller minoritetsspråk, SÖ 2000:3).

Många nyligen invandrade språk har betydligt fler talare i Sverige än de nationella minoritetsspråken, och ibland väcks frågan om inte fler av de språk som idag talas i Sverige skulle få status som nationella minoritetsspråk. Vissa villkor måste dock uppfyllas för att språket ska få en sådan ställning.. Det ska ha talats kontinuerligt i Sverige i minst tre generationer eller ungefär hundra år. Det ska vara ett språk och inte en dialekt. I praktiken är flera av dessa avgränsningar svåra att dra, och de blir därför en politisk fråga.

Varför språklig revitalisering?

De nationella minoriteterna och de nationella minoritetsspråken har under lång tid lidit av olika typer av diskriminering och övergrepp; en del gör det fortfarande. Under en lång period fick barn inte tala sitt modersmål i skolan om det var ett annat än svenska. Det har lett till att hela generationer talare inte längre kan tala sitt språk, och för att återta det krävs speciella insatser. Att uppleva att ens modersmål inte duger kan leda till känslor av skam kring det egna språket och ursprunget, vilket också kan vara något som kan motverkas inom revtaliseringsarbetet.

De nationella minoritetsspråken har olika utgångspunkter för språkrevitalisering och olika behov av insatser. En bedömning av nuläget, det vill säga var ett språk befinner sig i språkbytesprocessen och vilka faktorer som påverkar användningen av språket, bör ligga som grund för revitaliseringsinsatser. Samtidigt är grundutmaningen densamma för samtliga nationella minoritetsspråk, nämligen det faktum att språkbytesprocessen gjort att språkens överlevnad i Sverige är hotad.

Att skydda och främja de nationella minoriteternas språk och kulturer är ett sätt att slå vakt om minoriteternas mänskliga rättigheter, genom att uppmuntra minoriteterna att använda och utveckla de nationella minoritetsspråken så att de förs vidare till nästa generation. Eftersom de nationella minoriteternas språk och kulturer betraktas som en del av den svenska kulturen och kulturarvet är det viktigt att språken lever kvar.

/Maria Löfdahl, Jennie Spetz och Sofia Tingsell