Argumenten i debatten om språkkrav behöver redas ut

Ett förslag om språkkrav som villkor för medborgarskap ligger på regeringens bord sedan i januari i år. Samma språkkrav har föreslagits även för permanent uppehållstillstånd. Frågan om språkkrav för medborgarskap har debatterats länge, men den offentliga debatten har ofta varit rörig, menar Fanny Lundell Forsberg, professor i franska vid Stockholms universitet, som i Språkpolitikbloggen reder ut en del av oredan kring de skilda ståndpunkterna.

När jag närmade mig språkkravsfrågan under arbetet med rapporten Krävande krav. Vad ska språkkrav vara bra för? (Timbro, 2020) blev det uppenbart att debatten, som har pågått med varierande intensitet under många år, innehöll både empiriska och normativa uppfattningar, och att det ofta var oklart vad som hörde till de förra respektive de senare. Empiriska uppfattningar verkade användas som någon sorts belägg för att något skulle vara rätt eller fel när det egentligen handlade om meningsmotsättningar som grundade sig i normativa ställningstaganden. Det blev därför tydligt att den offentliga debatten behöver skilja på dessa olika sorters ståndpunkter mycket tydligare. Exempel på en empirisk uppfattning är att ett språktest för medborgarskap inte har någon effekt på motivationen att lära sig språket (och därmed inte kan antas leda till förbättrad integration). Ett exempel på en normativ uppfattning är att språktest som företeelse stärker och skyddar demokratin.

Skilda utgångspunkter kan kopplas till demokratisyn

När det gäller policyrekommendationer kan forskare vara eniga om policyns empiriska effekter, men dra olika slutsatser om policyns önskvärdhet beroende på olika normativa utgångspunkter. Om vi exempelvis ser att färre personer kan kvalificera sig för medborgarskap på grund av högre ställda krav genom språktest, så kan detta betraktas på olika sätt. En sida kan säga att testet då blir diskriminerande och leder till ett ojämlikt samhälle, eftersom inte alla kan kvalificera sig för ett medborgarskap och vi då får en grupp av invånare med sämre rättigheter än andra. En sådan argumentation kan normativt luta sig på en universalistisk politisk teori som betonar jämlikhet. En annan sida i debatten kan dock hävda att testet stärker eller skyddar demokratin, eftersom detta system anses kräva att medborgare delar ett gemensamt språk. Argumentationen lutar sig då mot t.ex. republikanism eller liberal nationalism, eller någon annan normativ teori som i högre grad betonar värdet av samhörighet. Det är i sammanhanget även viktigt att påpeka att även universalistiska teorier förstås måste skilja på medborgare och icke-medborgare på olika vis. Den svåra normativa frågan är vilken typ av diskriminering som är acceptabel eller rentav önskvärd. Vill man förstå debatten är det alltså viktigt att vara medveten om att slutsatser i policysammanhang grundar sig både på empiriska resultat och på normativa utgångspunkter.

Allmänheten mer positiv än forskare till språkkrav

Många som studerat debatten har nog frågat sig hur det kommer sig att politiker och allmänheten ofta är mycket mer positiva till språktest för medborgarskap, än vad forskarna är och specifikt språkforskarna. Vad vet forskarna som inte allmänheten vet? Jag tror att denna åsiktsklyfta ibland beror på skillnader i empiriska uppfattningar, men ibland även avspeglar skillnader i normativa utgångspunkter.

När man tar del av kommentarsfält och insändare när språktestfrågan debatteras, ser man att många i allmänheten sätter ett likhetstecken mellan språktest och ökad språkfärdighet. Generellt sett, verkar det finnas en föreställning hos allmänheten om att det ena med nödvändighet leder till det andra. Forskarna vet däremot, genom den empiriska forskning som finns tillgänglig, att det inte finns särskilt mycket stöd i forskningen för att språktest ökar språkinlärningen. Så där motsvarar inte kunskapsläget det som många av oss tenderar att tro; allmänhetens empiriska uppfattning är troligen felaktig. (Emellertid finns inte mycket forskning överlag på effekterna av just språktest på språkfärdighet, ska man inte glömma).

Den normativa dimensionen är dock minst lika viktig för att förstå de skilda uppfattningarna. Allmänheten anser helt enkelt att det är fullt legitimt att ställa språkkrav på medborgarskap, det har stora undersökningar visat vid ett flertal tillfällen (senast 2019 av Pieter Bevelander och ett antal forskarkollegor i Norden). Förmodligen avspeglar det en normativ uppfattning att medborgarskapet utgör ett medlemskap i en politisk och social gemenskap. Språktest är med ett sådant synsätt ett naturligt krav för medborgarskap, som inte är beroende av frågan om testets eventuella empiriska effekter på motivation att lära sig språket, eller den normativa synpunkten att ett sådant test är diskriminerande eller skapar ojämlikhet. Språkforskarna har, å sin sida, varit ensidigt kritiska mot symbolvärdet av ett språktest för medborgarskap. Det finns en omfattande internationell forskningslitteratur inom inriktningen kritisk sociolingvistik, som på teoretiska grunder och ofta baserat på teoretiker som Bourdieu och Foucault, ifrågasätter språktest för medborgarskap.

Frågan om språkkrav kräver tvärvetenskapliga samtal

När vi lämnar de mer handfasta empiriska frågorna kring effekter på språkinlärningsbenägenhet, bör språkforskare samarbeta med och ta intryck från forskare inom andra discipliner. Policyfrågan rymmer en rad normativa frågeställningar och bedömningar som språkforskare inte är experter på. Inte minst vore det fruktbart att gå mer i dialog med politiska teoretiker, som kan klargöra normativa idéer och argument. En rad forskare inom politisk filosofi menar till exempel att språktest för medborgarskap är ett fullt legitimt redskap för liberala demokratier, eftersom ett gemensamt språk bedöms vara en förutsättning för det demokratiska samtalet. Detta perspektiv på språktest har tyvärr sällan tillämpats eller diskuterats bland språkvetare. Det är uppenbart att frågan skulle berikas av tvärvetenskapliga samtal.

Tydligt skifte för Sverige

Sedan utredningen om språktest för medborgarskap presenterades i januari 2021, har mycket hänt inom politikens sfär. Nu har Migrationskommittén även föreslagit språkkrav för permanent uppehållstillstånd. Sverige kommer alltså gå från att den ena dagen vara ett av de mest ovanliga länderna i Europa i sin kravlöshet på denna front, till att tillhöra den tuffare kravligan. Om vi ser till den empiriska sidan, har vi vissa skäl att tro att denna reform kan ge effekter på integrationen i ett land. En stor studie av statsvetaren Michael Neureiter från 2019 visar att de länder som har både språktest för uppehållstillstånd och för medborgarskap har bättre ekonomisk integration.

Vi har som sagt inga vidare empiriska belägg, än så länge, för att ett språktest ökar språkinlärningsbenägenheten hos immigranter. Man kan fråga sig om den positiva effekten grundar sig i att de som är bäst rustade för att lära sig språket, genom tidigare utbildning och typologisk närhet mellan första- och andraspråk, kommer att lära sig det och därmed få ett permanent uppehållstillstånd. På så vis skulle språktest för permanent uppehållstillstånd vara något som primärt kan klassas mer som ett migrationsreglerande verktyg, som på sikt ger effekter på den ekonomiska integrationen. Den tillgängliga forskningen kan dock ännu inte ge några svar på om det är den obligatoriska undervisningen kopplad till testet som ger en effekt på ekonomisk integration eller om det handlar om selektionseffekter.

Man kan hoppas på att den debatt som nu rimligen följer på detta förslag kommer att beakta å ena sidan empiriska insikter och klargöra de normativa ställningstagandena å andra sidan.

Fanny Forsberg Lundell är professor i franska vid Stockholms universitet

/Fanny Forsberg Lundell