Vad hände med svenskan i EU?

Återbesök i Bryssel och Strasbourg efter 20 år

Har användningen av svenska i internationella sammanhang förändrats sedan Sverige gick med i EU? Blev farhågorna om engelskans allt mer kraftfulla dominans över svenskan inom EU bekräftade? Björn Melander, professor i svenska vid Uppsala universitet, har undersökt hur språken använts i EU-sammanhang vid inträdet 1995 och kring 25-årsjubileet 2020.

Sverige gick med i EU 1995, och kunde alltså förra året fira 25-årsjubileum som medlem. Vid tiden för inträdet fördes en livlig debatt om vilka konsekvenser medlemskapet kunde tänkas få för svenskan. En av många aspekter som togs upp var att medlemskapet skulle kunna bidra till att svenskan trängdes undan som samhällsbärande språk i Sverige genom att landet inte längre styrdes bara i Sverige och på svenska. Det var ett tema som hängde nära samman med den diskussion som då ofta drevs om domänförluster för svenskan inom andra fält, till exempel naturvetenskap och teknik. På många sätt var det huvudpunkten i den språkpolitiska debatten på den tiden.

I den diskussionen drog jag också mina strån till stacken, bland annat genom en artikel med titeln ”Politikersvenska men tjänstemannaengelska” publicerad i antologin Svenskan som EU-språk (2000). Jag redovisade där resultatet av en enkät om bruket av svenska och andra språk, som jag hade skickat till tre grupper: svenska europaparlamentariker, svenska medlemmar i två centrala EU-kommittéer och tjänstemän verksamma inom olika departement inom Regeringskansliet.

Med fler medlemsländer växer engelskans roll som gemensamt språk

Den undersökningen har jag nu upprepat för att se vad som hänt sedan dess. Mycket har ju skett under de 20 år som gått, såväl med EU som med Sverige. Efter att Finland, Sverige och Österrike gick med 1995 hade EU 15 medlemmar och 11 officiella språk. Numer ingår 27 stater i unionen och det finns 24 officiella språk. Detta påverkar naturligtvis förutsättningarna för såväl tolkning som översättning: med 11 språk finns 110 möjliga tolknings- och översättningsriktningar, med 24 har det antalet ökat till 552.

För EU:s del har tveklöst utvidgningarna under 2000-talet gjort engelskans roll som gemensamt språk mer markerad; det är som bekant inte franska eller tyska som lärs ut som första främmande språk i skolor runt om i Europas länder. Såväl Sverige som ett flertal andra länder inom EU har under den aktuella perioden också genom migration blivit allt mer präglade av språklig mångfald, och en större andel av medborgarna är på olika vis flerspråkiga.

Vad gäller Sverige kan man också peka på att en språkpolitik med av riksdagen fastställda språkpolitiska mål och en språklag tillkommit under perioden. Språkpolitiken har direkt relevans för svenskans användning i EU genom att den fastslår att svenska är Sveriges officiella språk i internationella sammanhang och att svenskans ställning som officiellt språk inom EU ska värnas. Men språkpolitiken har också mer indirekt betydelse genom att språklagen stadgar att svenska är huvudspråk i Sverige. Ytterligare en förändring är att Sverige har en officiell språkvårdsmyndighet, alltså Språkrådet. På 90-talet var det i stället den halvofficiella Svenska språknämnden som skötte sådant.

På väg mot en mer flexibel tvåspråkighet

I min undersökning från millennieskiftet var det tydligaste resultatet att de politiskt utsedda ledamöterna i både parlamentet och kommittéerna i stor utsträckning kunde använda svenska i såväl tal som skrift och att de också ofta valde att göra så. Tjänstemännen däremot fick i betydligt högre grad verka på engelska, men i en hel del fall skulle de ha velat använda mer svenska. Det var alltså ”politikersvenska men tjänstemannaengelska” som gällde.

Nu verkar det mönstret ha ändrats. Engelska används generellt mer såväl i tal som i skrift, och det av både politiker och tjänstemän. Skillnaden mellan dessa båda grupper är därför betydligt mindre nu än för 20 år sedan. Den ökande användningen av engelska innebär också att det nu är endast i den mest formella situationen – plenarmötena – som svenskan är det huvudsakliga språket för de svenska delegaterna; tidigare gällde detta även i sådant som partigrupps- och utskottsmöten.

Men helt entydig är utvecklingen inte: vad gäller användning av tolkning till svenska har denna faktiskt – och kanske något oväntat – ökat något. I intervjuer med svenska tolkar inom EU som jag genomfört menade flera av dem jag talade med också att de tyckte sig kunna se en viss attitydförändring. Svenska delegater hade enligt dem vid tiden för inträdet ofta haft ett förhållningssätt präglat av ett slags allt eller inget. Antingen hade man använt svenska för att det var vad man borde göra som representant för Sverige, eller så hade man genomgående valt att använda engelska, eftersom man ansåg att det var det naturliga i ett internationellt sammanhang. Nu skulle detta ha ersatts av en mer flexibel och pragmatisk hållning där man i större utsträckning varierade språkvalet efter situationen utifrån vad som fungerade bäst. Hållningen var ”inte antingen eller, utan mycket mera en mosaik av möjligheter” som en tolk uttryckte det.

Engelskan – från prestigefylld till mer neutral

I samband med detta hävdade flera också att man kunde märka att inställningen till engelska hade blivit lite annorlunda. På 90-talet hade det för många svenskar funnits mycket prestige i att kunna använda engelska och man ville gärna visa upp sin kompetens på området. Nu var bruket av engelska så utbrett att den uppfattades som tämligen omarkerad och neutral. Det rörde sig också i hög grad om en engelska som hade spår av andra språk (en tendens som nog bör stärkas efter Storbritanniens utträde). Möjligen gjorde även detta prestigevärdet lägre, ansåg vissa.

Kanske kan ett likartat resonemang föras angående detta med domänförluster. Diskussionen om domänförluster var som nämnts en central fråga i språkvårdarkretsar i Sverige under 1990-talet. I dag framstår den inte som lika framträdande. Men allt talar för att bruket av engelska har fortsatt att öka under 2000-talets två första decennier. Har vi måhända även här fått en mer avslappnad hållning, och tänker mer i termer av språkväxling, språkblandning och pragmatiska strategier än ett varandra uteslutande val mellan två språk?

Är vi möjligen också på ett övergripande samhälleligt plan på väg mot att inte resonera i termer av antingen eller, utan snarare se mångspråkiga sammanhang som en ”mosaik av möjligheter”? Det vore inte helt fel i sådana fall.

/Björn Melander