Vem läser matte på romska?

Isofs förslag till handlingsprogram för de nationella minoritetsspråken innehåller 81 förslag på hur språken kan stärkas på kort och lång sikt. Vissa av dem kan uppfattas som visionära. Men, fokus får inte hamna på hinder längs vägen, utan hur banan kan sopas fri från dessa, menar den språkpolitiska utredaren Jennie Spetz.

I början av september 2020 presenterade Institutet för språk och folkminnen (Isof) ett förslag till handlingsprogram för ett långsiktigt bevarande av de nationella minoritetsspråken finska, meänkieli, jiddisch och romska. Programmet var resultatet av ett uppdrag som Isof fått från regeringen. Sametinget fick ett parallellt uppdrag och lade samtidigt som Isof fram ett handlingsprogram för de samiska språken.

Programmet innehåller 81 förslag på hur minoritetsspråken ska stärkas inom områden som utbildning, kultur, public service, bibliotek, språkvård och folkbildning.

Vissa av förslagen är konkreta och skulle i princip kunna börja genomföras i morgon. Det gäller till exempel förslaget om att Svenska filminstitutet bör få i uppdrag att undersöka möjligheten att dubba barnfilmer till de nationella minoritetsspråken. Dubbade filmer skulle göra det möjligt för fler barn att komma i kontakt med språken i tidig ålder på ett hemvant och roligt sätt.

Andra förslag är mer långsiktiga och visionära. Är dom verkligen genomförbara, kan man fråga sig? Det är lätt att få syn på olika hinder och problem längs vägen. Ändå menar vi att det är viktigt att ett handlingsprogram också tar sikte långt fram och formulerar mål som kanske verkar avlägsna i dag, men som kan staka ut en riktning. Det är helt enkelt viktigt att hålla blicken långt fram så att vi vet vart vi ska.

Elever som tillhör de nationella minoriteterna bör få tillgång till tvåspråkig undervisning

Ett sådant långsiktigt mål gäller tvåspråkig undervisning på de nationella minoritetsspråken. Med det som exempel går det att illustrera situationen för flera av de mer visionära målen i handlingsprogrammet. Handlingsprogrammets mål för tvåspråkig undervisning lyder:

Elever som tillhör de nationella minoriteterna har tillgång till tvåspråkig undervisning av hög kvalitet.

De förslag som läggs fram inom detta område handlar dels om att ändra lagstiftningen så att det blir formellt möjligt för skolor att erbjuda sådan undervisning, dels om att uppmuntra skolor och skolhuvudmän. Det kan handla om att öronmärka pengar för försöksverksamhet. Kanske vill en kommun eller en enskild skola prova att erbjuda tvåspråkig matematikundervisning eller samhällskunskap på finska och svenska under en tid, för att sedan utvärdera försöket?

Målet kan tyckas väl visionärt, åtminstone när det gäller de icke-standardiserade språken meänkieli och romska, men också vad gäller jiddisch. Det återstår väl många problem att lösa innan man kan sätta igång och undervisa i biologi på jiddisch, även om det nu skulle finnas skolor som är beredda att prova? Varifrån ska lärarna komma? Och eleverna; finns det verkligen elever som är intresserade av att komplettera svenskan med dessa språk inom ämnesundervisningen?

Invändningarna är förstås rimliga. I vissa fall är det till och med rimligt att fråga sig: Var ska orden komma från? Det gäller kanske särskilt tvåspråkig ämnesundervisning på romska och meänkieli.

Om samhällskunskap på romska tjänar som exempel, så är det lätt att konstatera att vissa grundläggande förutsättningar för tvåspråkig undervisning på dessa språk fortfarande saknas. Det går inte att börja med ämnesundervisning på romska i morgon. Först och främst existerar inte all nödvändig terminologi på romska ännu, det vill säga alla de begrepp och termer som behövs för att undervisa i ett ämne som samhällskunskap. Det beror i sin tur på att romska under mycket lång tid varit ett talat språk som inte så ofta använts i skrift – särskilt inte inom samhällsdomäner som kräver specialiserad terminologi. Utöver bristen på samhällsord finns en utmaning i att det existerar flera olika romska dialekter och därför behöver man komma överens om en slags gemensam skriven standardnorm, det vill säga hur orden ska stavas och böjas.

Att utveckla nya romska termer och begrepp är någonting som språkvården i romska arbetar med dagligen. Det ges till exempel ut ordlistor på svenska och olika romska dialekter som arli, lovari, kalderas och kale inom områden som skola, juridik, medicin etcetera.

Finns verkligen lärarna, efterfrågan och enigheten som krävs?

För att tvåspråkig undervisning ska kunna komma till stånd krävs naturligtvis också att det finns lärare som har tillräckliga språkkunskaper för att kunna undervisa på romska, och som dessutom talar samma romska dialekt som de elever hen ska undervisa. När allt detta finns på plats måste det såklart också finnas en efterfrågan, det vill säga elever som är villiga att prova att få sin ämnesundervisning på ett nationellt minoritetsspråk, vid sidan av svenskan. Mot detta kan det finnas tänkbara reservationer. Det kan finnas ett motstånd bland elever att utmärka sig genom att få undervisning på ett annat språk än sina kamrater, men också mot att skylta med en eventuell minoritetstillhörighet. Det kan också tänkas att föräldrar oroar sig för att deras barn ska gå miste om kunskap genom att undervisas på ett annat språk än majoritetsspråket, även om det rör sig om tvåspråkig undervisning där svenska ingår.

Om nu alla dessa hinder finns: Varför ska vi då envisas med att spika upp ett mål som kräver så lång framförhållning och problemlösning att vi knappt kan urskilja det slutgiltiga målet för alla stötestenar längs vägen?

Jo, vi behöver trots svårigheterna skapa möjligheter både för nuet och för framtiden. Vi behöver röja vägen och göra den framkomlig för de som vill återta och vidareutveckla kunskaper i sina nationella minoritetsspråk, både för språkbärarnas skull och för språkens egen livskraftighet. Och vi måste göra det vare sig det händer nu eller om tio, eller tjugo, år.

Hinder som kan plockas bort, bör plockas bort

Den dagen en skola i Norrköping eller Borås bestämmer sig för att ha en inriktning mot till exempel romska – och att öppna upp för tvåspråkig undervisning för de elever som önskar få sådan – ska den skolan inte hållas tillbaka av detaljer i skollagen. Den ska heller inte hållas tillbaka av att det inte finns ekonomiskt utrymme att anställa en extra lärare för att under en termin kunna pröva tvåspråkig undervisning.

Ett handlingsprogram kan inte få en enskild skola att påbörja undervisning i en särskild riktning. Det kan inte heller utbilda lärare eller på egen hand vaska fram elever som vill delta i tvåspråkig undervisning. Men ett handlingsprogram kan ta bort de största hindren och på olika sätt uppmuntra och underlätta för skolor, elever och föräldrar att göra sådana val. Ett handlingsprogram kan tillhandahålla en struktur som skapar möjligheter för den som vill utveckla eller ta tillbaka sitt nationella minoritetsspråk.

Det är naturligtvis alltid språkbärarens eget val att återta sitt språk. Men språkbyråkraten kan sopa banan fri från de värsta hindren. Där vi kan gå in och sopa, där bör vi också göra det. Och därför är det viktigt att genomföra de ändringar som behövs i skollagstiftningen, liksom att genomföra övriga främjande åtgärder, även om inte en enda elev skulle välja att läsa samhällskunskap på romska just i dag. I morgon kanske situationen är en annan, och då ska förutsättningarna vara så goda som möjligt. Så småningom verkar kanske det avlägsna målet inte så avlägset längre.

/Jennie Spetz