Individens frihet eller språkliga skäl

– vad ska vägas tyngst vid nybildning av förnamn?

Det är numera okej att döpa sitt barn till J eller Kungen. Högsta förvaltningsdomstolen har på så sätt kastat omkull den namntradition som vuxit fram under århundraden, menar Sonja Entzenberg och Annette Torensjö.

I slutet av 2019 godkände Högsta förvaltningsdomstolen J och Prins som förnamn, trots att Isof som språk- och namnvårdande myndighet hade funnit de sökta namnen olämpliga. Vi namnexperter menar att det finns flera språkliga skäl som talade emot godkännandet – som att enskilda bokstäver inte utgör ett namn i svensk namnkultur, men väl i andra namnkulturer, och att titlar kan vara missvisande om de används som namn. I båda fallen hänvisade domstolen till individens frihet gällande val av namn och ifrågasatte våra språkliga argument.

I skottgluggen är alltså frågan om individens frihet kontra allmänhetens intresse av namnstabilitet, men även varför språkliga skäl tillmäts så liten betydelse av de instanser som dömer i frågor som gäller personnamn.

Bakgrund till dagens namnlag

Den förra namnlagen från 1982 kritiserades för att i alltför stor utsträckning begränsa en enskild individs möjlighet att välja ett passande för- eller efternamn. När utredarna började med arbetet med en ny namnlag konstaterade de att samhällsutvecklingen varit sådan att staten inte längre hade samma behov av kontroll via namnen, den kontrollen hade ersatts av våra personnummer. Släktnamnen fyllde inte heller den sammanhållande funktionen mellan generationerna som den haft tidigare. Utredarna framhöll att det som borde få genomslag i den nya namnrätten var just ”individens frihet att själv få välja sitt namn”. Samtidigt framhöll utredarna att ett namn även fortsättningsvis måste fylla funktionen att vara ett namn och fungera som ett sådant i alla sammanhang. ”Namnen är en oskiljaktig del av språket”, som det står i propositionen, och i statens intresse var att låta namnskicket utvecklas under ordnade former.

När individens frihet och de språkliga kraven krockar

Hur gestaltas då individens frihet och namnskickets stabilitet i den nya personnamnslagen från 2017? Den enskilda individen har erkänts en större frihet i valet av förnamn samtidigt som den språkliga bedömningen har tillmätts en större betydelse. I de flesta fall är detta okomplicerat. Problemen uppstår när individens frihet att välja namn och de språkliga kraven på ett namn inte harmonierar med varandra, som i fallet med enskilda bokstäver och titlar som förnamn.

Frågan om enskilda bokstäver som förnamn är inte ny utan det har prövats ett antal gånger tidigare. En av de första domarna är från 2009, under den tidigare namnlagen, då Q godkändes som förnamn. En snabb sökning i Skatteverkets e-tjänst ”Sök namn” ger vid handen att omkring 10 400 personer har enstaka bokstäver som förnamn, vanligast är M följt av A medan Å, Ä och Ö är ytterst ovanliga. Vad och vilka som finns bakom siffrorna vet vi inte, men det är troligt att många av de som har enskilda bokstäver registrerade som förnamn har ett ursprung i andra namnkulturer och i många fall namnkulturer med andra skriftsystem.

Till skillnad från Högsta förvaltningsdomstolen, som hävdar att enstaka bokstäver är förenligt med svenskt namnskick, menar vi att godkännandet av J som förnamn innebär ett ingrepp i förnamnstraditionen i Sverige. En enskild bokstav utgör inte ett namn i den svenska namnkulturen. Däremot har man länge använt initialförkortningar, alltså att namnet ersätts av dess första bokstav, till exempel Lars M. Andersson. Men bakom förkortningen finns då alltid ett regelrätt förnamn. En sammanblandning av systemet med initialförkortning och ett namnbruk där den enstaka bokstaven i sig utgör ett förnamn skapar ett inkonsekvent namnbruk och orsakar uppenbar förvirring för oss namnbrukare.

Namntraditionen omkullkastad

Efter godkännandet av J har ytterligare två ärenden om enskilda bokstäver blivit godkända, P och T, med hänvisningen att det inte är ovanligt med förnamn av detta slag i Sverige. Högsta förvaltningsdomstolens prejudicerande dom har i ett slag omkullkastat den namntradition som under århundradenas lopp vuxit fram, och med hänvisning till juridiska argument ska nu förnamn bestående av en bokstav uppfattas som en vanlig namntyp.

Med förnamnet Prins är det mer komplicerat. I propositionen står det uttryckligen att ett namn inte får vara vilseledande eller uppfattas som en olämplig titel. Eftersom prins är en titel för manlig icke-regerande medlem av kunga- eller furstehus, så har ordet en specifik betydelse i allmänspråket och kan, i likhet med andra titlar, vara missvisande om det används som förnamn. Det gäller enligt vår mening även om kungahusets medlemmar är kända för allmänheten, vilket Högsta förvaltningsdomstolen anför som argument för godkännande. Det är själva ordets innehåll som blir vilseledande, inte vilka personer som förknippas med titeln.

Prins finns också som gårdsnamn i Sverige. Ett gårdsnamn förknippas ursprungligen med en viss gård som sedan kopplas till de personer som kommer från gården. Vanligtvis sätts namnet före förnamnet, till exempel Jobs Verner Larsson. Gårdsnamnen har lång hävd i Sverige och är en tradition som enligt personnamnslagen ska beaktas och bejakas. En person som har anknytning till gården Prins ska enligt vår mening självklart ha möjlighet att få bruka Prins som gårdsnamn. Det problematiska är att gårdsnamn registreras på samma sätt som förnamn, och att en ytlig analys av namnbruket ger vid handen att Prins förekommer som förnamn.

Prins Daniel och Kungen – kändisar eller vem som helst?

Svårigheten med Högsta förvaltningsdomstolens dom är att den inte skriver ut om den sökande eventuellt hade rätt till ett gårdsnamn. Därmed öppnar domen för en möjlighet att generellt bära titlar som förnamn och det menar vi kan bli vilseledande. Det skulle till exempel vara möjligt för de 483 personer som heter Daniel i efternamn att ta sig förnamnet Prins – och då blir en sammanblandning med kungahuset tydlig.

Vi kan redan notera följderna av domen, för i januari i år godkändes Kungen (i bestämd form) som förnamn med samma argument, det vill säga ”kungahusets medlemmar är så väl kända i samhället och därför kan namnet knappast anses vilseledande eller uppfattas som en titel på personen i fråga”.

Som rådgivande expertmyndighet i personnamnsfrågor kan vi konstatera att den nya personnamnslagen ibland tillämpas på ett sätt som står i strid med vad som var tanken med den och med de resultat som utredarna framhöll i propositionen. Grunden för lagen är det traditionellt svenska namnskicket men anpassat till det mångspråkiga Sverige där det kontinuerligt tillkommer nya namn och namnkulturer. Det svenska namnskicket är dynamiskt och acceptansen för nya inslag är stor och på så vis menar vi att namnbruket utvecklas. Ett av syftena med den nya personnamnslagen var att denna utveckling skulle ske under ordnade former och med hög medvetenhet om gott personnamnsskick.

Enskilda bokstäver och titlar är numera acceptabla som förnamn enligt Högsta förvaltningsdomstolen. De prejudicerande domarna förminskar de språkliga argumentens roll i bedömningen av nybildade namn medan individens valfrihet understryks. Detta trots att de utredare som beredde den nya namnlagen hade en motsatt intention, nämligen att den språkliga bedömningen skulle tillmätas en större vikt än den gjorts under den tidigare lagen. Vi hoppas därför på att den språkliga bedömningen ska få ta en större plats i domstolarnas bedömning avseende personnamnens bildning för att vi tillsammans ska kunna skapa förutsättningar för en hållbar utveckling av namnskicket.

/Sonja Entzenberg och Annette Torensjö