Krisinformation på andra språk än svenska

– hur gick det egentligen med coronaöversättningarna till invandrarspråk?

Dåligt översatt samhällsinformation verkar vara snarare regel än undantag. Sofia Malmgård skriver om varför översättningsprocessen fortfarande haltar, trots att Sverige varit flerspråkigt i decennier.

På en flerspråkig affisch med information om det nya coronaviruset har en rad av den persiska texten trillat bort (man behöver inte ens kunna persiska för att se det). På somaliska finns felöversättningar som gör texten svår att förstå (till exempel har 2-metersregeln av någon anledning blivit ”2-meterskonstitutionen”). Och på många webbplatser måste man kunna svenska eller engelska för att kunna hitta fram till informationen på andra språk.

Man kan hävda att coronaöversättningarna togs fram under tidspress. Först när föreningen för somaliska läkare i Stockholm i början av pandemin slog larm om att de flerspråkiga miljöerna i Järvaområdet i Stockholm drabbats oproportionerligt hårt drogs översättningsuppdragen igång på allvar. En dryg månad senare fanns det information på nästan ett trettiotal (!) språk att hämta på flera myndigheters webbplatser. Så visst har man gjort mycket på kort tid. Men kunde man ha varit bättre förberedd?

Säkert är det så att många kommunikatörer inte riktigt insett att Sverige i dag är ett flerspråkigt land. Men problemen med översättning av samhällsinformation till andra språk har funnits även före pandemin. Processerna tycks lida av lite barnsjukdomar – trots att Sverige varit flerspråkigt i decennier. Enligt Ida Gure (auktoriserad översättare till somaliska) är dåliga översättningar till somaliska av samhällsinformation snarare regel än undantag. I somaliska forum på Facebook kallas de svenska myndigheternas somaliska i skämtsamt förskönande ordalag för "den moderna somaliskan". Farshid Fadaee, auktoriserad översättare till persiska, tror att det gäller alla invandrarspråk – han får ofta bilder skickade till sig på myndighetsinformation på persiska som lockar till skratt.

Det ligger nära till hands att tro att det måste vara översättarna det är fel på, eller översättningsbyrån. Varför är kompetensen så låg? Använder de Google Translate? Men problemet är mer mångfacetterat än så. Till att börja med är leverantörskedjan vid översättning ofta lång – alltför lång. Översättaren kan, precis som vilken skribent som helst som ska ge röst åt myndighetens budskap, behöva få information om syfte och målgrupp och dessutom ha möjlighet att ställa frågor om eventuella otydligheter i källtexten. Med alla mellanhänder är det lätt att denna informationsöverföring uteblir.

Den svenska källtextens kvalitet är förstås också viktig. Ibland kan texten vara skriven ur ett medelsvenssonperspektiv och då kan den behöva anpassas eller skrivas om för att vara lika tydlig när budskapet ska nå fram till en målgrupp med annan bakgrund. Ett tydligt och kulturellt obundet budskap som ”tvätta händerna ofta” är lättare att översätta än ”var rädd om våra äldre och sköra”. (Vad innebär ”vara rädd om” för dig, för mig och för människor från en helt annan kultur? Vad betyder egentligen ordet ”sköra”? Är det viktigt att det står ”våra”?).

Det måste också finnas kompetens hos beställaren, både att beställa rätt språk och språkvariant, och att hantera översättningarna på rätt sätt efter leverans. Reklambyrån och webbredaktionen kan behöva känna till hur man hanterar texter som skrivs från höger till vänster, eller hur man hanterar särskilda typsnitt som kan krävas för språk med andra teckenuppsättningar än den latinska. Problemet med den borttappade raden på persiska var nog knappast översättarens fel, utan snarare reklambyråns. De som formgav den översatta texten och inte lämnade tillbaka den för korrekturläsning efteråt – kanske på grund av den långa kedjan av inblandade.

Men beställarna, och i förlängningen även översättningsbyrån, måste också ställa krav på översättarens kompetens. Många tycks tro att det räcker med att kunna två språk hyfsat bra för att kunna översätta. Det stämmer inte. Att översätta är ju att skriva – det är att ha förmåga att skriva välformulerade texter på sitt modersmål, utifrån ett underlag på ett annat språk. Man sätter knappast vilken person som helst på att skriva officiell myndighetsinformation på svenska – där räcker det inte att hen har svenska som modersmål. På myndigheterna finns välutbildade kommunikatörer, språkkonsulter och till och med copywriters som skriver de texter som sedan granskas av flera andra personer i organisationen innan de släpps ut i offentligheten. Men på översättaren och den översatta texten ställs inte samma krav. En text som kommunikationsavdelningen, med sin kännedom om organisationen, bakgrunden etc., arbetat länge med förväntas ofta kunna översättas på bara några timmar, och utan möjlighet att ställa frågor, av en extern översättare.

Hur påverkar det förtroendet för myndigheterna, om den information de skickar ut och som ska representera dem låter eller ser ut som om en 10-åring skrivit den? Om den ständigt innehåller fel eller ser slarvig ut? Det är allvarligt. De svenska myndigheterna behöver bygga sitt förtroende inte minst hos nyanlända svenskar, som inte sällan har helt andra erfarenheter av myndigheters agerande och trovärdighet med sig i bagaget. Först när man känner tilltro till sin nya statsapparat, förstår den och kan ta den till sig, kan man integreras på allvar.

/Sofia Malmgård