Språkpolitikbloggen

Kan svenskan användas som vetenskapsspråk?

Den starkaste drivkraften bakom den nu tioåriga språklagen var att skydda svenskan som Sveriges huvudspråk. Linus Salö gör nedslag i den då stundtals agiterade debatten och frågar sig om argumentationen står sig. Och hur ser det ut i dag: kan svenskan verkligen användas inom alla samhällsområden? Vad kan sägas säkert om det svenska språkets ställning som vetenskapsspråk?

En man står framför en whiteboard och skriver ekvationer, och enstaka ord. Orden är på engelska.

Den ofta internationella universitets- och forskningsmiljön medför mycket engelska, men att svenska inte används i alla sammanhang är inte alls lika allvarligt som ett scenario där svenskan inte KAN användas.

Språkpolitik är vad det låter som: politik som rör språk. Precis som i andra områdens politik finns här en offentlig debatt om relevanta problem och utmaningar: aktörer uppmärksammar farhågor, pekar på behov, lösningar och så vidare – allt som oftast i syfte att väcka opinion om eller vinna gehör för sina ståndpunkter. Språkpolitiska debatter är ibland känslostyrda och ibland sluggermässiga, men de är ofta viktiga för att åstadkomma förändring. Debatterna gynnas om de, när formatet tillåter, får stanna upp ett tag. Det ger tid för eftertanke, vilket möjliggör att man nyktert kan gallra bland problemformuleringarna och tillföra dem mer precision. Just detta är mitt ärende här.

Som läsaren nog vet har Sverige en nu tioårig språklag, som bland annat säger att svenska, landets huvudspråk, ”ska kunna användas inom alla samhällsområden”. Lagen är resultatet av många år av språkpolitisk debatt. Flera av dem som var drivande i debatten har i efterhand beskrivit den som stundtals yrvaken, vilket i synnerhet gällde inledningsvis. Svenskans ställning i Sverige hade länge tagits för given. Tämligen plötsligt kom insikten att svenskans ställning var hotad. Många reagerade med stor oro. Magkänslan tog över. Debatten kom att präglas av en del hyperboler, där svenskan beskrevs som ett döende språk. Ett slags undergångsnarrativ eldade på debatten under 1990-talet och in på det nya milleniet. Det var möjligen retoriskt effektivt, men väl grovhugget för förståelsen av svenskans situation. Vi som intresserade oss för svenskans situation nyttjade en del mindre lyckade metaforer; jag själv skrev exempelvis något med anspelningar om hur större språk ”äter” mindre språk. Detta är alltså en kollektiv kritik där också jag är inbegripen.

Svenskan är inget döende språk

Ett problem med att tala om svenskans ställning i termer av språkbyte och språkdöd är att det lätt blir okänsligt på ett förmätet vis gentemot språk och deras talare som ligger betydligt mer pyrt till. Läsaren kan exempelvis ta del av Don Kulicks nyutkomna A Death in the Rainforest, och fundera på hur villkoren skiljer sig mellan svenska och pyttespråket tayap i Papua Nya Guinea. Det totala antalet tayaptalare ryms på en medelstor svensk buss. Bara de äldre har det som förstaspråk. Särskilt de yngre talarnas kompetens i språket är varierande men allmänt låg. Böcker, skolgång och språkframtidsutsikter saknas. Svenska är förstås ett jättespråk i sammanhanget – därtill juridiskt, kulturellt och ekonomiskt uppbackat av en nationalstat, med Finland inräknat till och med av två. Svenskan är så pass utförligt beskriven att hugade språkstrukturdoktorander i nordiska språk ofta får finjustera sökarljuset för att överhuvudtaget finna grammatiska objekt och områden där betydande kunskapsluckor finns.

Det är kort sagt orimligt att beskriva svenska som ett döende språk. Ändå kan man mena att dessa inslag var nödvändiga, eller åtminstone begripliga, som ett led i förståelsen av svenskans situation. Debatten blev nämligen bättre, vilket talar för tesen att kvaliteten i språkpolitiska debatter förbättras i den takt de manglar på, givet att de tillförs förnuftiga perspektiv och tar intryck av den kunskap som finns. Det är i denna konstruktiva anda jag nu vänder mig till frågan om svenskans användbarhet i vetenskapen.

Svenskan ska alltså kunna användas inom alla samhällsområden. Men kan den det? undrar många, ofta med märkbart tvivel i rösten. Nej, menade Språktidningens chefredaktör Anders Svensson sommaren 2019 i en DN-krönika apropå språklagens tioårsjubileum – inte inom forskningen, där den åsidosatts av engelskan. Det ligger något i detta, och Anders kan ha rätt. Det beror på vad vi menar med svenskans användbarhet inom ett samhällsområde av typen forskning. Detta måste vi få grepp om innan vi utvärderar sakernas tillstånd. Jag närmar mig detta genom ett slags tankeövning, med mål att steg för steg nå fram till tänkbara svar på följande fråga: Hur ser det scenario ut då vi kan sluta oss till att svenskan inte är användbar inom detta samhällsområde, och oanvändbarheten är ett faktum i språklagens mening? Sedan diskuterar jag kort detta scenario i ljuset av vad vi vet om språkförhållanden i universitetsvärlden. Om utfallet av denna övning kan skärpa den språkpolitiska diskussionen har viktiga framsteg gjorts.

Inte gångbart i internationell publicering

Som ett första steg bör något sägas om i vad mån forskning kan betraktas som ett svenskt samhällsområde. Mycken forskning görs förvisso i Sverige, finansierad av svenska pengar. Men forskningen flyttade ju så att säga hemifrån under 1900-talets senare hälft, i så måtto att dess kunskapsprodukter i ökande grad kom att placeras på en överstatlig marknad, där engelska kommit att dominera under samma tidsperiod. I internationell publicering står det därmed klart att svenskan inte är ett gångbart vetenskapsspråk. I exempelvis Journal of Sociolinguistics är svenskan alltså inte användbar, eftersom tidskriftens publiceringsspråk är engelska (dock tillåts här ovanligt nog ett extra abstrakt på ett annat språk). Denna situation kan exempelvis tyskan och franskan gräma sig över, eftersom de tidigare var viktiga språk för internationell forskningskommunikation. Men en sådan prestigeförlust finns inte för svenskan, vars gångbarhet som internationellt publiceringsspråk alltid varit anspråkslös. Internationella tidskrifters språkpolitik kan visserligen ha konsekvenser för svensk språkpolitik, men det ligger ändå bortom den svenska språklagens möjligheter och avsikter att reglera språkvalen för dessa. Svenskans användbarhet kan ju vara blygsam på Nya Guinea, vilket gissningsvis är fallet, utan att det påverkar dess ställning i Sverige. Redan här finns det alltså skäl att begrunda språklagens andemening och jurisdiktion – vad den företar sig att reglera och de rättsliga begränsningarna för det.

Vi har redan ett scenario där svenska inte kan användas i internationell publicering. Men situationen är inte ny och vi kan inte utan vidare ta den som intäkt för svenskans oanvändbarhet. I många fält finns inget annat än internationell publicering – vetenskaplig publicering är per definition internationell. Forskare kan inte utan vidare sägas välja bort svenskspråkig vetenskaplig publicering, för den finns många gånger inte. Bryter det mot språklagen? Inte nödvändigtvis. Språklagen säger nämligen inte att svenska ”ska användas” utan ”ska kunna användas”. Att svenska inte används i publicering är alltså inte lika allvarligt som ett scenario där den inte kan användas. Det är detta slags språkliga beredskap som språklagen antyder – svenska ska kunna användas ”i teorin”, och det allmänna (exempelvis universiteten) har ett ansvar att säkerställa att det är möjligt.

Av detta skäl tvingas man resonera hypotetiskt, enligt logiken ”ja, men om”. Ett exempel: Inom fysik används inte vetenskapssvenska i publicering av forskningsresultat. Men skulle den kunna användas, om det plötsligt uppstod sådana möjligheter eller behov? Låt oss säga att Språkrådet erbjöd några forskare i sådana fält betalning – ett litet forskningsanslag – för att producera en svenskspråkig text på högsta intellektuella nivå. Hur skulle det gå? Lyckas de med uppgiften är ju saken biff: svenska kan användas. Lyckas de inte med uppgiften blir det svårare. Vi kan då inte förbehållslöst säga att svenska inte kan användas, utan att först reda ut varför. Oförmågan kunde ligga på individnivå: en forskare vi frågade ger upp, säger sig vara för ovan, har inget svenskt språk för sin expertis. Men för en annan forskare från samma fält gick det lätt. Vi kan troligen inte ta en forskares oförmåga som belägg för att svenskan inte kan användas, om en annan forskare visar att den kan det. Men om då alla som fått uppdraget visar sig vara oförmögna, till och med efter att de bett alla sina kolleger om hjälp? Vi kunde då börja ana att problemet är kollektivt och förflytta fokus mot svenskans uttrycksmöjligheter, dess språkdräkt. Har vi här funnit ett presumtivt scenario där svenska inte kan användas i ett vetenskapligt fält? En föreställbar situation där ingen behärskar ”fysiskans” svenskspråkiga terminologi och skriftliga stil, inte för att de inte lärt sig den utan för att den överhuvudtaget inte finns – och ibland aldrig har funnits? Kanske, kanske inte. Vi bör nog akta oss för att reducera språk till skrift, eller till en fast, a priori befintlig uppsättning av genrer, register och stilar. Ett vetenskapligt fälts terminologi, exempelvis, kan både förstås som listor av facktermer och som något som uppkommer i praktiken, i takt med att kreativa människor sätter ord på sin sakkunskap.

Svenskan fungerar för avancerad fysik och datavetenskap

Låt oss nu gå från det spekulativa till det vi vet eller säkrare kan anta. Det är inte så mycket, för svenskans användbarhet har inte på detta vis prövats storskaligt i forskningsundersökningar. Men lite vet vi, och vi får i brist på annat gå på det lilla vi vet, exempelvis följande:

Det ligger föga i antagandet att universiteten utgör en avgränsad domän, där människor växlar till engelska i det ögonblick de stiger över tröskeln. Andra faktorer avgör vilka språk de använder där, exempelvis vilka de kommunicerar med och hur de känner inför det. Den som gör några besök vid svenska universitetsinstitutioner och forskningscentra kommer att stöta på en hel del engelska, svenska och andra språk. Vad som blir vetenskapliga publikationer på engelska har föregåtts av livaktiga diskussioner på svenska, kinesiska, spanska, engelska och andra språk. Det är därmed inte så att engelska används för allt vetenskapligt och svenska för sociala sammanhang, som ett fikaspråk. Ofta tillämpas ett slags språkpolitik på mikronivå. Oavsett engelskans dominans som publiceringsspråk har svenska levt kvar i undervisning och en rad muntliga sammanhang. Svenska används därmed ofta också som arbetsspråk, även om icke-svensktalande kollegers närvaro också medför mycket engelska. Det betyder att svenskspråkiga forskare har möten om komplexa ting på svenska, och att de har ett språk för det. Det är således en felaktig föreställning att svenska forskare i allmänhet inte kan tala om vad de gör och kan på svenska, och att de växlar till engelska så snart ämnet blir för komplext. Sådana fall kan förstås finnas, men de fall som har studerats tyder på motsatsen Länk till annan webbplats..

Svenska kan alltså användas för att tala om avancerade frågor inom discipliner som fysik och datavetenskap. Kan svenska användas också i skrift, med all den specialiserade fackterminologi som krävs, i den händelse ett sådant behov uppstår? Återigen är kunskapsunderlaget tunt, men det som finns ger jakande svar. I en artikel studerar Linnea Hanell och jag en datavetare Länk till annan webbplats., som mot slutet av sitt avhandlingsarbete ska skriva ett abstrakt på svenska. Han skriver ett sådant, genom att ta fasta på den räcka språkliga erfarenheter han har i sin språkliga repertoar. Det är naturligtvis mycket svårt att bedöma slutresultatet – dess stil, skärpa, terminologi – men det blir ett stycke datavetarsvenska, vilket tyder på att svenska i det här fallet kan användas i skrift om så krävs. Det är särskilt intressant av det skälet att datavetenskap uppstått i engelskans tidevarv, där ingen övergång från svenska ägt rum vad gäller publicering.

Vässad förståelse för problematiken

Några slutord. Givet temat kan man se det som ett slags ironi att länkarna ovan leder till forskningsartiklar på engelska. Det är först och främst ett tecken på att jag som forskare är en del av den språkpolitiska dynamik jag beskrivit här. Engelska var i det sammanhanget det mest användbara språket för vad jag ville åstadkomma och vem jag ville nå. Men svenska hade kunnat användas om fördelarna hade talat för det. Det som detta inläggs tankeövning mynnat ut i ska förstås inte tas som förnekelse av vetenskapssvenskans problem i en tid då engelskan dominerar som publiceringsspråk. Det ska vässa vår förståelse för denna problematik. En rad avigsidor kan finnas med en avnationaliserad forskningsdiskussion, kanske särskilt när det gäller de samhällsinbäddade humanvetenskaperna. Viss kunskap kanske inte alls produceras. Det blir kanske svårare att finna utgivningsforum för god vetenskap på svenska. Vad mer? Låt oss tala om det i framtida språkpolitiska debatter – och låt oss fortsätta producera forskningsbaserade insikter i hur problemen egentligen ser ut.