Omvänd ordföljd och annan ordföljd

Det mesta i språket är sånt vi bara gör, menar Lars-Gunnar Andersson. Här skriver han mer om regler som bara blir vårt språk, utan att någon lär ut dem till oss.

Det allra, allra mesta i språket är sånt vi bara gör. Det finns ett ord stuga, som alla kan. Som obestämd artikel väljer vi en, inte ett. Den obestämda artikeln sätter vi före substantivet: en stuga. Vi bara gör det; det är lika självklart som att vi väljer ett som obestämd artikel till hus. I bestämd form säger vi stugan, respektive huset, och då kommer artikeln efter substantivet som en ändelse.

Om stugan är rödmålad, kan vi säga en röd stuga; vi säger inte en stuga röd. Vi sätter adjektivet före substantivet i svenskan, vi bara gör det. På semestern reser man till stugan, inte stugan till. Vi har prepositioner i svenskan, och de står som namnet anger före substantivet, alltså pre-position. Många andra språk har postpositioner, i stället för prepositioner, till exempel finska och turkiska. Vi har faktiskt ett par postpositionsanvändningar i svenskan: Året runt kallas en veckotidning (borde det inte vara Runt året som i runt stugan?). Ibland säger man ”oss emellan så …” (borde det inte vara emellan oss som i ”du får sitta emellan oss”?) Inte ens dessa undantag från prepositionsplaceringen lägger vi märke till förrän någon förklarat dem för oss.

Ett slående exempel på att ordföljden är sånt vi bara gör är det som kallas omvänd ordföljd i skolgrammatiken. En normal och enkel mening på svenska kan se ut så här: ”Vi ska resa till Paris i vår.” Ibland låter man det sista ledet komma först, som i ”I vår ska vi resa till Paris”. Samtidigt som vi flyttar fram tidsbestämningen i vår, byter vi plats på vi och ska, på subjekt och predikat. Detta gör vi reflexmässigt, och så har vi gjort sedan vi var två år gamla. Just det här platsbytet mellan subjekt och predikat benämns omvänd ordföljd. Ibland säger man att svenskan är ett V2-språk, det vill säga att (predikats)verbet ska komma på andra plats i meningen, eller, om vi ska vara noggranna: det finita verbet ska komma på andra plats i en huvudsats.

De här ordföljdsreglerna följer vi utan att fundera över dem. Föräldrar instruerar inte sina barn att följa de här reglerna. Det skulle de för övrigt ha svårt att göra, eftersom de själva inte kan förklara vad de gör. Man kunde tänka sig en förälder som sa: ”Mitt kära barn, närhelst du börjar en mening med en annan enhet än subjektet, måste du tänka på att flytta fram det finita verbet så att det kommer före subjektet.” Få föräldrar kan formulera den här regeln, och inget barn skulle begripa den. Så här komplicerad är faktiskt den regel som vi tillägnade oss i tvåårsåldern och som vi följer med automatik.

Man säger ofta att de grundläggande grammatiska reglerna är något vi tillägnar oss snarare än lär oss. Reglerna blir en del av vårt språk utan någon som helst undervisning eller förklaring. Omvänd ordföljd liksom placeringen av prepositioner, bestämda och obestämda artiklar hör till det vi kallar den inre grammatiken. Dessa regler hör till det vi bara gör.

De som inte har svenska som modersmål kämpar och sliter för att tillägna sig regeln för omvänd ordföljd. I flera år kan de säga saker som ”I vår vi ska resa till Paris” eller ”I går du lovade att ringa mig”. Först ska de lära sig regeln som en princip, sedan ska de försöka automatisera den.

Alla språk har sina knepigheter. När vi som svenskar läste engelska i skolan, tragglade vi med engelskans do-omskrivning. Vid negation och i frågor ska det in en form av verbet do före huvudverbet. Alltså, det heter ”I know that”, men ”I don’t know that” och ”Do you know that?” Vi lärde oss do-omskrivningen; engelska barn tillägnar sig den.

Detta är sånt som engelsktalande bara gör, men som vi måste lära oss. Omvänd ordföljd, däremot, det är sånt vi bara gör.