Det var en gång och jag minns när

Berättelser är mer än sagor. Faktum är att vår vardag är fylld av berättelser om högt, lågt, viktigt och oviktigt. Susanne Nylund Skog tittar närmre på hur vi berättar.

En stor del av det vardagliga samtalande vi ägnar oss åt består av berättelser. Utan att vi reflekterar närmare över det tar vi del av andras erfarenheter och ventilerar våra egna med hjälp av berättelser. Vid förmiddagsfikat på arbetet berättar någon om helgens utflykt, en annan om vad ett barnbarn har sagt eller gjort och en tredje summerar veckans avdelningsmöte i en kort berättelse. När vi möter en bekant berättar vi vad som hänt sedan sist och när vi träffar läkaren berättar vi om anledningen till vårt besök. Kort sagt är vår vardag fylld av berättelser om högt och lågt, viktigt och oviktigt. Det här har alltid intresserat etnologer, folklorister och sociolingvister och under senare år även forskare från flera andra discipliner såsom sociologi, psykologi, hälsovetenskap och pedagogik.

Inom folkloristiken och etnologin, som är min vetenskapliga hemvist, definieras ofta en berättelse som en sammanhängande framställning vilken ger struktur och mening åt händelser och upplevelser genom att skildra dessa i tidsföljd. I princip kan en berättelse alltså utgöras av två satser vilka är relaterade till varandra. Ett vanligt exempel är ”Kungen dör. Drottningen gråter.”, som inte är att förstå som en berättelse. När vi samordnar satserna och anger en konsekvens som i ”Kungen dör och därför gråter drottningen” har däremot en berättelse skapats. Med sammanhängande avses på så vis ett inbördes sammanhang mellan berättelsens olika delar. Det kan vara den komplikation eller röda tråd som gör berättelsen logisk och begriplig, som gör att den har en poäng.

En berättelse är avgränsad genom att den har en igenkännbar början och slut. Sagans inledning ”Det var en gång” är förmodligen den mest kända. Genom den inledningen vet vi också att den berättelse vi kommer att ta del av inte är sann. De flesta av oss känner även igen inledningar som exempelvis ”Jag minns när jag” och ”En kompis till min bror berättade att”. I det första fallet inleds en personlig erfarenhetsberättelse och i det andra en modern vandringssägen. Båda dessa genrer gör anspråk på att berätta om något som verkligen inträffat.

Att välja rätt genre för den erfarenhet eller händelse vi vill dela är en kulturell kompetens vi tränas i redan som små barn. Vi lär oss också att berättelser alltid berättas ur ett visst perspektiv, av någon för någon och med något slags syfte, och att hur någonting berättas har betydelse. När vi väl behärskar detta är det något vi bara gör.