De svenska tonaccenterna

Att använda ordet tomten för att beskriva såväl en julfigur som en trädgård är något många med svenska som modersmål bara gör. Mathias Strandberg skriver mer om svenskans tonaccenter.

Svenskar som ska demonstrera för utländska bekanta hur svårt det är att lära sig svenska roar sig ibland med att peka på ordpar som tomten : tomten och stegen : stegen. Eventuellt sätter man in dem i pregnanta språkprov som Jag såg tomten pa tomten eller Jag hörde stegen på stegen. Det roliga är inte att orden betyder olika saker men låter precis likadant, utan att de låter nästan precis likadant.

Notera att det inte är betoningen som är skillnaden; denna ligger i bägge fallen på första stavelsen. Skillnaden är melodin. Denna beror på svenskans såkallade tonaccenter. Dessa är betydelseskiljande, det vill säga de utgör ofta den enda uttalsmässiga skillnaden mellan två annars identiska ordformer. Det är alltså med hjälp av tonaccenterna som vi skiljer mellan exempelvis tomten och tomten.

Tonaccenten i tomten (trädgården) kallas accent 1 och tonaccenten i tomten (julfiguren) kallas accent 2. De flesta svenska dialekter har tonaccenter, men hur de låter varierar. I Stockholmsområdet är skillnaden mellan accent 1 och accent 2 mycket påtaglig. Betrakta dessa stiliserade tonkurvor över ordformerna granen och granar:

Det framgår att accent 2 har en extra tontopp. Så är fallet i stora delar av Sverige, men den andra tontoppen beter sig lite olika i olika dialekter. I Göteborg hamnar den ofelbart på den allra sista stavelsen i ordet medan placeringen i Stockholm varierar i längre ordformer som katterna eller vikingarna.

I Skåne, i Dala-Bergslagen och på Gotland har accent 2 däremot bara en enda tontopp. Skillnaden mellan accent 1 och accent 2 ligger här i hur tontoppen är tajmad i förhållande till den betonade stavelsen. Skånska kurvor över granen och granar får tjäna som exempel:

Tonhöjdsmaximum nås några millisekunder senare i accent 2 än i accent 1, och detta räcker gott och väl för att talare från dessa delar av Sverige ska höra skillnad mellan tonaccenterna – och veta om det är fråga om trädgården eller julfiguren.

Något annat som varierar är vilka ord som har accent 1 och vilka som har accent 2. I exempelvis Skåne har många ord accent 1 som i till exempel Stockholm hellre har accent 2: konto, lotto, traktor, pizza och så vidare, och sammansatta ord som landsväg, bandyboll och bananskal. Distributionen är bara delvis regelbunden, och att lära sig vilka ord som ska ha vilken tonaccent är en grannlaga uppgift för andraspråkstalare. För förstaspråkstalare av svenska händer det av sig självt – trots att varje spår saknas av tonaccenterna i skriften.

/Mathias Strandberg