Suddgummin och upplevelser

Många av oss samlar – vissa högst medvetet och andra utan att de tänker aktivt på det. Susanne Nylund Skog har undersökt människans till synes grundläggande behov av att samla.

Vi kan samla oss, samla ihop oss och samla på oss. Det sägs att var tredje person i västvärlden samlar, troligen är det fler. Vi som samlar arbetar ofta med flera samlingar parallellt och när det gäller vad det går att samla på, tycks fantasin outtömlig. Bland de drygt sjuttio personer, som svarat på en nätbaserad frågelista om samlande på Institutet för språk och folkminnens hemsida, finns det de som samlar på skid-maskotar, mini-kaffekoppar, postorderkataloger, halmhattar, pelargoner, kassaböcker, smurfar, majblommor och sockerskålar. Till de vanligare samlarobjekten hör frimärken, kapsyler, böcker, dockor, antika möbler, lås, gevär och mynt, men allt fler samlar på erfarenheter och upplevelser, till exempel resor och äventyr eller sedda fågelarter, fladdermöss eller flygplan.

Att samla, sortera och spara saker är en aktivitet som finns i nästan alla kulturer. Samlande verkar vara en grundläggande mänsklig aktivitet. Trots att samlande oftast utförs av en individ, är det en social och kulturell praktik, inte bara ekonomiskt utan också klassmässigt och könsmässigt ordnad. Så brukar till exempel kvinnors samlande karaktäriseras som känslomässigt, relationellt och estetiskt, vilket inte minst blir synligt i omdebatterade termer som ”tjejsamlande” och ”tantsamlande”.

Vanliga kriterier på vad som utgör en samling är att den innehåller fler än en sak, att sakerna är relaterade på något sätt, samt att de arrangeras, organiseras och införskaffas på speciella vis. Samlingar kan sägas handla om att överföra information genom att systematiskt arrangera objekt som tagits ur bruk och införliva dem i relationer med andra objekt, klassificerade som tillhörande samma kategori eller serie.

När jag med anledning av ett dokumentationsprojekt om samlande frågat vänner och bekanta om de samlar på något, har det inledande svaret oftast varit nekande. De flesta påpekar att de samlat som barn men sedan växt ifrån det. Men när jag berättar att jag själv är en samlare ändrar några sig. Det är som om de plötsligt erinrar sig att de har en gömma med frimärken de inte kan göra sig av med, eller att de alltid köper en prydnads-elefant när de är på resa. En person frågar mig om hennes anteckningar kring loppmarknadsfynd kan räknas som samlande, en annan beskriver det rum hon fyllt med religiösa ikoner, när hon inser att det går att förstå som en samling.

Många vittnar också om att samlande ofta startar oavsiktligt och att samlingar därför kan upptäckas i efterhand av sina ägare. Det kan vara en gåva, som triggar igång samlandet. Ett speciellt intresse för en tidsperiod, en person eller ett fenomen kan också skapa grunden till en samling. Föremålen i en samling ingår i en speciell relation med samlaren. Det kan till exempel handla om att samlarens status som expert eller specialist ger tingen status och värde genom att inlemmas i samlingar, samtidigt som samlarens status också höjs i takt med att samlingen utökas. För andra samlare kan samlandet vara trösterikt under sorgeprocesser eller livskriser. Oavsett vilket, formar samlingen samlaren och samlaren samlingen i en kontinuerlig växelverkan.

Samlande legitimeras ofta som konst eller som vetenskap. Distinktionen sammanfaller med två typer av samlare, där den ena av dessa använder känslomässiga och estetiska kriterier för att skapa samlingar och den andra typen av samlare använder kognitiva kriterier för att välja ting som adderas till en serie och hjälper till att förbättra kunskapen, snarare än skönheten i samlingen.

Vare sig samlare använder estetiska eller kognitiva kriterier för att skapa sina samlingar gör de flesta det för att samlande lär dem något och för att det skapar glädje. En kvinna som samlar tekannor och pelargoner skriver att det ger henne vardagsglädje och en annan kvinna skriver att när hon fick ta över en samling Fantomen-tidningar så blev hon ”toklycklig!”.

Samtidigt gör sätten de samlar på att de legitimerar sitt samlande. När en samling av andra betraktas som värdefull legitimeras aktiviteten och den ges ett ädelt syfte, till exempel att den genererar kunskap, bevarar ömtålig konst eller skapar historia. Samtidigt minskar risken att samlaren blir avfärdad som nördig, överdriven, manisk eller galen. Ett öde som de flesta samlare vill undvika.