Har vi ett behov av att rama in våra relationer med hjälp av vanliga uttryck när vi möts? Inga-Lill Grahn har tittat närmre på saker vi bara gör när vi träffas.

Att avsluta ett samtal och skiljas åt är ju inte så svårt, kan man tycka. Det är väl bara att säga hejdå och sedan gå åt var sitt håll? Ja, i någon mening är det just så vi gör, men det avslutande hälsningsordet omges också av en mängd andra språkliga uttryck som i sin tur visar hur komplext samspelet mellan människor ofta är.

Många sådana uttryck handlar om att reda ut när vi kommer att ses eller höras igen, som till exempel vi ses nästa vecka/ikväll/nästa sommar eller vi hörs på tisdag/efter helgen. Vi har ingen statistik över hur ofta vi säger såhär när vi avslutar samtal, men en gissning är att det rör sig om långt över hälften. Det räcker med att lyssna lite runt omkring för att konstatera hur ofta det händer, och kanske inte minst studera möten man själv är med om.

Inte nog med att vi gärna vill slå fast när vi ska ses igen, dessutom börjar vi faktiskt många samtal och möten med att reda ut när vi sågs senast. Var det på faster Annas bröllop? Eller var det den där kvällen på puben? Med hjälp av gemensamma hållpunkter i tiden, som ett bröllop eller en pubkväll, hjälps vi åt med att komma fram till hur lång tid det gått sedan vi träffades senast. Ibland nöjer vi oss med att bara allmänt konstatera att det var längesen, eller kanske nyss, vi sågs.

Genom att på det här viset diskutera när vi sågs senast och när vi ska ses igen sätter vi upp ett slags ramar dels för relationen, dels för det aktuella samtalet. Detta gäller kanske särskilt med människor som vi inte träffar så ofta, eftersom vi då har större behov av att försöka reda ut vad vi egentligen har för anknytning till varandra – vilket sedan blir avgörande för vad vi ska prata om just nu. Ska vi berätta om sådant som hänt den senaste veckan eller redogöra för de senaste tjugo åren?

Vi är sociala varelser. Varje dag träffar vi en mängd olika människor som var och en spelar en större eller mindre roll i vår egen tillvaro, som har betydelse för vem vi är och för vem vi formas till. Vi är beroende av andra människor och andra människor behöver oss, och fraser som det var längesen och vi ses kan betraktas som svar på grundläggande frågor i våra liv: Vilka människor är mina nära och kära? Vilka kan jag räkna med? Vem kan räkna med mig?

Intressant nog vill vi också gärna definiera relationer till människor som kanske finns mer i bakgrunden i våra liv, våra så kallade bekanta. Att säga vi ses när vi råkas är ett sätt att föreslå att man inte ska bestämma att ses igen utan istället lämna det åt slumpen. Uttrycket kan verka vagt, men är egentligen väldigt tydligt som beskrivning av en relation – och tydlighet är ofta precis vad som behövs för att kunna avsluta ett samtal och skiljas åt.

De uttryck som är vanliga i slutet av samtal signalerar också att det är dags att avrunda samtalet. Det är ju nämligen viktigt att båda är med på att sluta prata, och då är de avslutande standardfraserna bra att använda för att känna sig för litegrann. När man väl är överens om att sluta, ja då blir det sedan ganska odramatiskt att säga hejdå och gå vidare åt var sitt håll.

/Inga-Lill Grahn