De kan påverka förtroendet för skribenten, de kan irritera – och de kan locka till skratt. Språkvårdaren Lena Lind Palicki har tittat närmre på vår, minst sagt blandade, relation till särskrivningar.

Många gör sig lustiga över särskrivningsklassiker som en brun hårig sjuk sköterska och kyckling lever. Det postas bilder i sociala medier på skyltar där det står saker som ”Skum banan med ananassmak” eller ”Gå lätt packad i fjällen!”. Det är kul såklart!

Men alla särskrivningar är inte lika roliga. När någon skriver intensiv utbildning istället för intensivutbildning eller dator skärm istället för datorskärm hamnar det inte som en rolig grej i sociala medier. Det är nämligen bara vissa särskrivningar som är roliga – sådana där det ingår ord som kan tolkas på flera sätt, så kallade homonymer.

Det som grammatiskt kan hända i de tvetydiga särskrivningarna är att ett av orden byter ordklass när vi skriver isär dem. I skandinaviska särskrivningar blir det till exempel kul när efterledet i sammansättningen omtolkas till ett verb. Kycklinglever är ett substantiv, men i frasen kyckling lever blir lever ett verb och blir alltså till något som kycklingen gör. Och när betydelsen ändras blir det kul.

Det kan också vara andra dubbeltydigheter som ställer till det. När lättpackad skrivs som lätt packad är det visserligen i båda fallen fråga om adjektiv men packad är en homonym som dels kan ha med packa saker att göra, dels vara en adekvat beskrivning på en berusad person.

Det sägs ofta att särskrivningar påverkar begripligheten, men det stämmer inte riktigt. En text uppfattas som lika lättläst när den innehåller särskrivna ord som en utan särskrivningar. Däremot påverkas förtroendet för skribenten; en text med flera särskrivningar uppfattas som mindre välskriven, tillförlitlig och intressant än en som inte innehåller felaktigt särskrivna ord.

Det finns ibland en uppfattning om att särskrivningar är något nytt och att de ökar med engelskans inflytande, men inte heller det stämmer riktigt. Sanningen är snarare att särskrivningar har funnits i alla tider. Den ortografiska variationen, alltså hur orden skrevs, var generellt mycket större tidigare, om man går tillbaka ett sekel eller så i tiden. Det var alltså inte lika noga att vissa ord alltid skrevs ihop eller isär, med stor eller liten bokstav osv. – man gjorde lite som man ville. Tittar man på August Strindbergs eller Anna Maria Lenngrens originaltexter kan man se många exempel på just särskrivningar. Det var inte förrän efter folkskolans införande som språket på riktigt började standardiseras och vi fick en mer enhetlig norm att förhålla oss till. En annan förklaring som ofta framhålls är att dagens rättstavningsprogram visar rött för vissa ovanliga sammansättningar – och när vi skriver isär dem ser det plötsligt rätt ut. Det är lätt att förledas till att tro att det felaktiga då är rätt.

Just svenska (och många andra germanska språk) utmärker sig genom att ofta bilda ord genom att skapa sammansättningar. Men det är inte självklart att det är det enklaste. Istället verkar det som att skriva isär är det som tillhör den naturliga grammatiken för många barn, som i och med att de särskriver visar att de redan kan göra morfologiska analyser och vet var ordgränserna går. Det kan nämligen vara svårt att läsa långa sammansättningar som ibland har kluriga ordgränser. Ord som finskorna och brunsten kräver sina sammanhang för att avläsas korrekt.

Faktum är att vi också kan ana en annan trend, felaktig hopskrivning, vilket en del lärare vittnar om. Kanske kan allt prat om särskrivningar leda till en del hyperkorrektioner, dvs. att elever är så rädda för att särskriva att de skriver ihop ord som faktiskt ska skrivas isär?

Och så är det ju så att många ord kan skrivas både isär och ihop. När det gäller idag och imorgon kan vi välja men inte när det gäller i övermorgon. Språket är inte logiskt.

/Lena Lind Palicki