Ett gosedjur, en bil och till och med robotgräsklippare är saker många av oss tenderar att ge namn till. Har vi ett större behov av att namnge vissa ting än andra, och hur väljer vi namnen? Isofs Katharina Leibring, docent i nordiska språk, reflekterar över hur vi döper föremål och ting.

Saker vi har omkring oss kan få individuella namn. Olika människor är olika benägna att göra detta, och det är också stor variation mellan vilka föremål som får namn. Att namnge kan också vara en rituell handling där vi har bedömt något som värt att skiljas ut genom att det får ett namn. Enskilda dyrbara föremål, som vapen och smycken, tycks ha namngivits under alla tider. I äldre litteratur och folksagor finns namn på svärd som Durendal och Fotbite. En välbekant ädelsten är den indiska diamanten Koh-i-Noor som sitter i en av den brittiska kungafamiljens kronor. Från nordisk mytologi är gudinnan Frejas smycke Brisingamen välbekant. Även moderna smycken kan namnges, som hos den finska tillverkaren Kalevala, men då närmar vi oss serietillverkningens produktnamn.

Föremål som kan förflytta sig, t.ex. bilar och båtar, väcker namngivaren inom oss. Båtar gavs namn redan för flera tusen år sedan. Genom namnet, som åtminstone i nyare tid har gått att läsa på båtens sida, har båten kunnat identifieras och särskiljas från andra, något som har varit och fortfarande är nödvändigt på havet. Ett större fartyg måste ha ett namn och även småbåtar får det ofta. Förutom att namnet identifierar kan det också stå för egenskaper, både verkliga och tänkta. Det finns en rik flora av fartygsnamn – de har varierat beroende på både tid och båtens funktion, allt från de gamla krigsfartygens praktfulla Gyllene Lejonet och Patrioten till fritidsbåtarnas semesterdoftande Daydream och Campari.

Att bilmärken och bilmodeller får olika namn (Ford Focus, Toyota Prius) är en självklarhet idag men bilar kan också ges individuella namn. De namnen används oftast i en liten namnbrukarkrets runt ägaren. Inte sällan är det barn som namnger. Namnen leker ofta med ord och associationer och kan utgå från bilens utseende (Röda Faran om en röd sportbil), märke (en Alfa Romeo kallades för Hjulia) eller registreringsskylt (Olga efter bokstäverna OLG). De kan även lånas från personnamn (Hulda, Andersson) eller från namn på fiktiva gestalter (en brun Saab kallades för Sniff eftersom Sniff i den tecknade Muminvärlden hade samma färg). Också ironiska namn finns, som Pärlan och Blixten om två gamla rishögar.

En ganska ny rörlig individ i våra trädgårdar är robotgräsklipparen. Den tycks leva sitt eget liv, arbetar och vilar efter eget tycke och blir kanske därför ofta namngiven. Namnen kan komma av funktionen som gräsklippare: Dolly och Nibbler, men de får också namn som Robert, Robban och Stig A. Här leker namngivarna dels med ordet ’robot’, dels med varumärket Stiga. Även Mr. Carson, den effektive butlern i Downtown Abbey, och Yngwie Malmsteen som är lika vass på gitarr som gräsklipparen är vass på att klippa, har inspirerat till namn.

Dagens leksaker har ibland redan genom varumärket tilldelats ett namn som dockorna Ken och Barbie och gosedjuren i serien Twinkly Toys, men många barn ger de käraste gosedjuren och kanske även andra leksaksdjur egna namn. Liksom vuxna är barn olika benägna till namngivning och antalet namngivna leksaker kan därför variera oerhört. Att det oftast är dockor och leksaksdjur som namnges är naturligt eftersom levande förebilder till dessa finns. Samhörigheten mellan det som är levande och det som besjälas av barnen är stor. Just leksaksdjur får ofta namn som lånats av levande djur som barnet träffat (leksakskaninen Gull-Hiss fick namn efter kaninen Gullis) eller av djur i barnböcker (Pelle Kanin och nallen Brummelman). Många Disney-figurers namn har förstås använts till leksaksdjur; Simba, Lufsen och Lady är några exempel på leksaksnamn som också ges till levande katter och hundar.

På 1990-talet studerade jag några barn som under flera år tillsammans lekte intensiva fantasilekar med många leksaksdjur. De utvecklade hela världar där alla djur namngavs, och när de ”vanliga” namnen inte längre räckte till fick fantasin och namnglädjen fritt spelrum. Några exempel på deras namn: Gud-han-säjer (en sköldpadda med detta favorituttryck i leken), Champinjona och Karl-Johan-svamp (två hundvalpar namngivna efter sina respektive färger vit och brun-vit), Aneliane (en hund, namnet kommer från en klappramsa).

Sist och slutligen är det upp till den enskilda människan, namngivaren, att avgöra vad som namnges – och att namnge den eller det. Det är också en fråga om vad jag eller du eller vi tycker är ett namn: om alla i en familj vet vilken möbel som avses med Lilla chiffonjen – har det då blivit möbelns namn eller är det bara en beskrivande benämning?

/Katharina Leibring