– sådant vi bara (inte) säger

Lisa ska sluta hos oss, Lisa ska hos oss sluta eller Lisa ska sluta hos vi? När vi uttrycker oss på vårt modersmål funderar vi inte så mycket på språkets former och deras inbördes ordning. Språkforskaren Erik Magnusson Petzell tittar närmare på sådant vi bara säger och sådant vi bara inte säger.

Vissa tänker inte innan de pratar. Så brukar man ibland säga om folk som häver ur sig saker utan att först fundera på vad de egentligen vill ha sagt eller kanske rentav vad de inte borde säga. Det underförstådda budskapet är förstås att vi gör klokt i att överlägga med oss själva innan vi tar till orda: vilket innehåll vill (eller bör) vi ge språkligt uttryck?

Själva uttryckets form funderar vi däremot inte så mycket på, särskilt inte om vi uttrycker oss på vårt modersmål. Man kan tveka inför att avslöja för chefen att kollegan Lisa tänker säga upp sig. Men om man väl bestämmer sig för att ge detta innehåll språklig form, då behöver man knappast fundera över hur orden skall ordnas eller böjas. En modersmålstalare av svenska väljer således automatiskt yttrandet Lisa ska sluta hos oss, och funderar inte en sekund på om det kanske skulle heta *Lisa ska hos oss sluta eller *Lisa ska sluta hos vi. (Asterisken markerar att ett uttryck uppfattas som ogrammatiskt av modersmålstalare.) Språkets former och deras inbördes ordning, det är sådant vi bara kan.

Låt oss nu begrunda exemplet i rubriken. För de flesta svensktalande är det något som skaver här, alldeles oavsett vad vi verkligen vet eller vill avslöja om Lisas planer. Skall vi yttra denna sekvens vill vi ha ett hon mellan om och ska. Lisa vet jag inte om hon ska sluta hos oss låter mycket bättre. Rent semantiskt hör Lisa hemma i den om-inledda
satsen, och denna hemvist behöver tydligen markeras med ett slags platshållande element, nämligen pronomenet hon. Att flytta fram led till yttrandets början på det här sättet är vanligt i svenskan. Men att den position som det framflyttade ledet förknippas med behöver fyllas med ett pronomen, det hör snarast till undantagen. Tvärtom är sådana positioner faktiskt i de flesta fall obligatoriskt tomma. Ta en mening som Det där är jag rätt säker på att Lisa ville hålla _ hemligt. Här hör den inledande frasen, det där ihop med hålla i att-satsen (vilket markerats med _). Försöker vi sätta dit ett pronomen blir resultatet helt ogrammatiskt: *Det där är jag rätt säker på att Lisa ville hålla det hemligt.

När platshållarpronomen behövs och inte är uppenbarligen något som modersmålstalare av svenska bara vet. Hur denna och annan likartad kunskap om språket skall beskrivas, det är en central uppgift för grammatikforskaren. Att döma av de exempel vi nu beaktat verkar det ha betydelse om det spetsställda ledet är subjekt eller objekt: framflyttade subjekt kräver ett pronomen (…om hon ska sluta hos oss/*om _ ska sluta hos oss), framflyttade objekt kräver istället tomhet (…att Lisa ville hålla _ hemligt/*att Lisa ville hålla det hemligt).

Granskar vi fler exempel visar det sig emellertid vara mer komplicerat än så. Även framflyttade subjekt kan ibland lämna tomma platser efter sig, nämligen om den tomma subjektsplatsen ingår i en bisats utan inledare (i praktiken ett utelämnat att). Det går således utmärkt att säga Lisa vet jag _ ska sluta hos oss, men sätter vi ut att blir det ogrammatiskt: *Lisa vet jag att _ ska sluta hos oss. Och ett platshållarpronomen är inte alls lika lyckat som tidigare: ?Lisa vet jag att hon ska sluta hos oss; ?? Lisa vet jag hon ska sluta hos oss. (Frågetecknen markerar att ett yttrande inte är direkt ogrammatiskt men ändå känns mer eller mindre konstigt.)

Vidgar vi sedan våra vyer bortom svenskan i Sverige finner vi att tomma subjektspositioner inte alls behöver vara så känsliga för utsatta bisatsinledare. För många finlandssvenskar är det exempelvis helt naturligt att säga just sådant som Lisa vet jag att _ ska sluta hos oss. Samma möjligheter uppvisar för övrigt många norska dialekter.

Det som vissa bara inte gör kan alltså mycket väl visa sig vara sådant som andra bara gör. Varför det är på det sättet är det många som har frågat sig. Men det är en annan historia.

/Erik Magnusson Petzell