Sånt vi bara gör

Tacka för maten

Tacktal vid middagar – vanligt hyfs eller gammaldags tradition på väg bort? Charlotte Hyltén-Cavallius skriver om att tacka för maten.

svartvitt fotografi med högtidsklädda människor sittande vid långbord.

Festmiddag på Södermanland-Nerikes studentnation i Uppsala år 1937. Foto: Gunnar Sundgren/Upplandsmuseet (CC BY-NC-ND).

Härom sommaren hade vi en avlägsen släkting från USA på middag. Mot middagens slut reste hon sig, sjöng en sång, uttryckte också i ord sin glädje över middagen, maten, drycken, umgänget, den svenska sommaren och tackade på så vis både värdinnan och värden för maten. ”Det gör man i Sverige” sa hon, för det hade hennes svenska pappa lärt henne. Är det typiskt svenskt att tacka för maten på ett formaliserat sätt, eller är tacktalet sammanlänkat med vissa klassrelaterade umgängesformer eller firanden knutna till livets högtider?

I en webbenkät om att bli bortbjuden och att bjuda in till middag frågade Isof 2017 bland annat om tacktalets roll vid middagar. De 87 svaren, från män och kvinnor, unga och gamla, födda mellan 1930 och 1990 ger en komplex bild av vårt förhållande till och insocialiseringen i ett ritualiserat tackande för maten. De flesta vet hur det ”ska” gå till enligt både uttalade och outtalade normer, regler och rutiner – tacktalet hålls till värdinnan vid efterrätten! Många känner sig ändå obekväma i rollen som talare. Vi lär oss av varandra genom att iaktta, imitera och bli tillsagda av far- och morföräldrar, föräldrar och kamrater. Vi lär oss också genom att aktivt söka efter kunskap från etikettsböcker, Google eller DN-skribenten Magdalena Ribbings texter om vett och etikett. Det är främst vid större middagar, bröllop, disputationer eller jämna födelsedagar vi håller ett tacktal, menar många svarare. Någon tycker att det är ”tramsigt” att hålla tal på hemmabjudningar.

Svaren pekar på att vi idag i många avseenden frångår konvenansen, vilket några tycker är synd, för det är viktigt att hålla på formerna. Tacka för maten hör till vanligt hyfs! Andra tycker att det är skönt eftersom formen i många avseenden bygger på antagandet att det är kvinnor och män som lever tillsammans, gör klassgränser synliga och gör människor obekväma. ”Om man är hos bögarna som lever i ett hushåll på tre, vem skall tackas för maten då?”, skriver en man född 1981.

Lästips!

Artikeln baseras på svaren på Institutet för språk och folkminnens webbfrågelista Bortbjuden och hembjuden, egna observationer och litteratur i ämnet. Den som vill läsa mer om måltidsvanor i olika sociala situationer, tidsepoker och klasser rekommenderas Mat och måltid. Studier i svensk matkultur av Nils-Arvid Bringéus (1988), Den kultiverade människan av Jonas Frykman och Orvar Löfgren (1979), Går det an? Skick och oskick vid bordet av Ingrid Nordström (1991) och The bourgeoisie in the dining-room. Meal ritual and cultural process in Parisian families of today av Annick Sjögren-de Beauchaine (1988).