Att säga sitt namn är att berätta sin historia

Många svenskar är vana vid att de flesta har ett (eller flera) förnamn och ett ärftligt släktnamn som ofta är gemensamt för hela familjen. Så har det inte alltid varit i Sverige. Lyfter vi blicken kan vi också konstatera att det fungerar på andra sätt i andra delar av världen.

Under efterkrigstidens allt mer ökande invandring har andelennamn med utomeuropeiskt ursprung blivit fler. Det berikar det svenska namnskicket, men kan även medföra en del missförstånd. ”Att säga sitt namn är att berätta sin historia.” Så beskrev en somalier det somaliska släktnamnssystemet. För att riktigt förstå ett namnsystem måste man känna till lite om det samhälle och den kultur där namnskicket förekommer. Om vi tar Somalia som exempel skulle
man kunna säga att det somaliska och det svenska samhället skiljer sig åt på flera punkter. Medan vi i Sverige idag lever i ett utpräglat skriftsamhälle är den muntliga traditionen mycket stark i Somalia. Det muntliga berättandet har en viktig roll. Personer med rötter i Somalia berättar om hur muntlig poesi och berättelser om släktens historia har stor betydelse. En del i dessa berättelser är att återge namnet på sina förfäder. Vidare är den svenska och den somaliska staten strukturerade på olika sätt. Grovt förenklat är Somalia ett klansamhälle där klantillhörigheten är den centrala organisationen. Statsbildningen, i västerländsk bemärkelse, är ytterst svag. Traditionellt finns fyra huvudklaner. Huvudklanerna bryts sedan ner i subklaner som i sin tur bryts ner i minde enheter. I ett land strukturerat på detta sätt har formella identitetshandlingar liten, eller ingen, betydelse. Det viktiga är istället att kunna redogöra för sitt släktled, dvs. vilken klan man tillhör och vilka som är ens anfäder. I ett klansamhälle kan släkttillhörigheten vara en garant för överlevnad. Sett ur detta perspektiv blir den syn många svenskar har på familjerelationen, släktband och namnskick svår att förstå.

Det somaliska namnskicket skiljer inte mellan för- och efternamn. Istället följs, såsom i många andra språk, principen att man till själva tilltalsnamnet lägger far och farfars namn. Det gäller både män och kvinnor. Dessa tillnamn får en funktion som liknar så kallade patronymer (namn bildade efter faderns förnamn, t.ex. Svensson och Nilsson). En somalier bör vidare kunna uppge sina förfäders namn minst fem, helst tio generationer bakåt. I mer formella sammanhang uppger man de tre eller ibland fyra första namnen. Alla somaliska mansnamn kan stå i alla positioner medan kvinnonamn bara förekommer i första positionen. En kvinna behåller sina namn när hon ingår äktenskap. Det här systemet gör att personer som inte känner till det somaliska namnskicket uppfattar det som att en individ bär flera förnamn.

Hur blir det då när man kommer till Sverige från ett annat land och möter ett helt nytt system? Jo, den praxis Migrationsverket följer för asylsökande från Somalia är att tilltalsnamnet och faderns namn registreras som förnamn. Farfaderns namn registreras som efternamn. Eftersom många sökanden inte är på det klara med hur det svenska namnsystemet fungerar uppstår ibland missförstånd. Det händer att sökande registreras med det tredje namnet, dvs. farfaderns namn, både som för- och efternamn. Det händer också att kvinnor registreras med mansnamn som ett andra förnamn. Många somalier upplever naturligtvis att detta är olyckligt. En individs namn utgör en stor del av identiteten och dessutom bryts en namn- och berättartradition som varit viktig i det hemland man tvingats lämna. För det är som man brukar säga, namnen speglar samhället.

/Maria Löfdahl och Lena Wenner