Läkaren som talade som en femåring

Flerspråkiga människor kan inte sina språk på precis samma sätt – för de flesta är vissa situationer, vissa ämnen eller vissa personer vikta för ett visst språk. Det berättar språkforskaren Sofia Tingsell.

Det vanligaste här på jorden är inte att en människa kan bara ett språk. Det vanligaste är faktiskt att vara flerspråkig. Därför är det kanske inte så konstigt att de som är flerspråkiga kan växla språk på en sekund och röra sig till synes helt oproblematiskt mellan de olika språken. Det som avgör vilket språk man fiskar upp ur repertoaren är sådant som vem man pratar med, var man är och vad man pratar om. Kommer det en ny person, med andra förutsättningar, in i samtalet kalibrerar talarna oftast blixtsnabbt om, och byter språk igen till det som passar alla bäst, förutsatt att viljan att alla ska förstå finns.

Men att vara flerspråkig innebär inte att man alltid, och med vem som helst, kan använda alla sina språk med lätthet. Mycket få flerspråkiga personer tar upp valfritt språk ur sin repertoar i alla situationer. Ofta är vissa situationer, vissa ämnen eller vissa personer vikta för ett visst språk. Den som har träffat en person och blivit kär på ett språk fortsätter gärna med det språket, trots att paret sedan byter land och trots att det kanske inte är någons starkaste språk – men det är deras.

Jag har en bekant som har isländska föräldrar och växte upp strax utanför Göteborg, i en förort där det ständigt blommade rosenbuskar, åtminstone är det så hon minns det. När hon var fem flyttade familjen tillbaka till Island och flera år senare började hon studera medicin. När det var dags för praktik på utbildningen ville hon gärna vara på ett sjukhus i Sverige. Hon ville tillbaka till sin barndoms idyll. Och språket skulle väl inte bli några problem, det talade hon ju; en syster bodde dessutom i Sverige och hon hade hälsat på flera gånger genom åren och klarat av allt på svenska.

Därför blev hon minst sagt besviken när hennes svenska inte räckte till när hon skulle ställa diagnos på svenska patienter. Inte heller gick det så bra att prata med de nya kollegerna. Hon insåg att hennes svenska var på en femårings nivå. Hon kunde hälsa artigt och berätta vad hon åt till frukost, hon kunde till och med handla mat på svenska. Men hon hade aldrig prövat sin svenska som yrkesperson, och det området, den domänen, som det ofta kallas inom språkvetenskapen, hade hon inte någon svenskkompetens för.

Det är naturligtvis inte så enkelt att flerspråkiga personer inte alls kan kryssa mellan domäner och använda ett språk också i domäner där de vanligen inte gör det. Domänerna överlappar också varandra. Men när vi föreställer oss att alla flerspråkiga kan alla sina språk på samma sätt, så stämmer inte det. Det innebär inte att en person är ”dålig” på ett eller flera av sina språk. Det innebär helt enkelt att man kan det man behöver kunna, inte det man inte behöver kunna, och det är ekonomiskt. Det är sant att vi byter språk med lätthet, det är sånt vi bara gör, men vissa saker gör man helst på ett visst språk.

/Sofia Tingsell