Sånt vi bara gör

Kindpussas och lajva överklass

Pussa på kinden eller i luften? Börja på höger eller vänster sida? Och ska det vara en, två eller tre pussar? Det här med kindpussar är inte alltid helt lätt. Susanne Nylund Skog tittar närmare på en hälsningsform som vållar både osäkerhet och obehag hos många.

Två kvinnor i stora hattar står mot varandra och kindpussas.

I takt med att globaliseringen ökar och vi reser allt mer och möter allt fler människor från andra kulturer, länder och sammanhang ändras också våra sätt att hälsa på varandra. För flera verkar speciellt den kontinentala vanan att kindpussas vålla en hel del besvär.

De allra flesta som svarat på en nätbaserad frågelista om hälsningar vill helst inte hälsa med kindpussar. ”I Sverige skulle jag aldrig kindpussas”, skriver en person, som tycker att det är alldeles för intimt för bekanta och för ytligt för vänner. En annan person skriver att det känns främmande och gör det endast om motparten tar initiativ. En tredje person skriver kort och gott att kindpussar är uteslutna eftersom det skulle kännas konstlat. Andra påpekar att det ”känns väldigt ovant”, ”vansinnigt påklistrat”, ”överklass-kontinentalt”, ”tillgjort” och som en ”överklassgrej”.

Ofta bottnar oron i osäkerhet över när det är lämpligt att ”pussa äldre utländska herrar med skäggstubb” och hur själva hälsningsakten bör gå till. Antalet pussar förbryllar många. Någon skriver att med de engelska vännerna pussas de två gånger, med de franska och belgiska tre och i Sverige räcker det med en. Flera undrar också över på vilken sida pussandet ska inledas och var pussen ska placeras. Någon frågar sig om det ens bör ingå en puss eller om det enbart handlar om att lägga kinden mot den andres kind.

Ett sätt att förhålla sig till osäkerheten kring vad som gäller för kindpussande kan vara att använda humor. En person har via en pianolärare från Ungern ”som alltid skulle kindpussas” och olika utbyten i Europa under skol- och studietiden blivit bekant med kindpussande. Det är dock något personen helst undviker hemma i Sverige och i så fall gör enbart med goda vänner och på skoj.

Ett annat sätt kan vara att ta del av tips och goda råd från andra som har sådan hälsningsvana eller är etikettexperter. Magdalena Ribbing var i dessa sammanhang en person många sökte sig till. I boken Ribbings etikett (2016) skriver hon att det ska vara tre kyssar i luften; en kyss för Gud fader, en för sonen och en för den helige anden. Och på en webbsida som hyllar Magdalena Ribbing står det att grundregeln för alla varianter är att första pussen alltid ska göras på motpartens högra sida. Där får vi också veta att en lämplig plats för pussen är i höjd med motpartens högra kind.

De personer som svarat på enkäten och som trots allt hälsar med kindpussar gör det enbart i andra länder eller i möten med personer från dessa platser. En person skriver att det känns bekvämt att krama och pussa de vänner som kommer från medelhavsområdet och en annan person beskriver hur kindpussar används på resor till avlägsna släktingar i södra Italien. Men trots att flera uppenbarligen känner till hur kindpussandet ska göras beskriver många att de är obekväma med det. ”Kindpussandet kan jag hantera, men jag känner att jag lajvar överklass när jag gör det”, skriver en av dessa personer. Med andra ord så uppfattas kindpussande av många som ett uttryck för klasstillhörighet.

/Susanne Nylund Skog

Lästips!

Den här texten utgår huvudsakligen från svaren på en nätbaserad frågelista från 2017 om hälsningar. På amerikanskt håll har flera forskare undersökt hälsningsbeteende. Pionjärer var Adam Kendon och Andrew Ferber (1973) som redan i början av 70-talet videofilmade privata fester och bröllop. På senare år har även Danielle Pillet-Shore (2008) studerat kroppsligt hälsningsbeteende mellan vänner och bekanta. Den som vill läsa mer om hälsningar i Sverige och Finland finner en del i Nilsson med flera (2017).